Linda

Hilma börjar närma sig fem månader vilket betyder att jag varit hemma i över ett halvår. Det märkliga är att det känns inte så. Var tar tiden vägen? Livet som mamma är underbart. För de som tvekar att skaffa barn så säger jag bara tänk om en gång till och gör det. Det finns inget vackrare som man kan vara med om. Tänk att hela tiden ha någon som verkligen uppskattar och älskar en precis som man är, man behöver inte göra sig till utan vara sig själv. Samtidigt som man ser Hilmas framsteg och man längtar till hon kan krypa, gå, prata mm så vill jag inte att denna tiden ska ta slut. Hon är min lilla tös och jag vill att hon alltid ska vara "liten". Hon har nu fått sin första tand, det ser ut som ett litet riskorn. Hon är mitt lilla gryn.

Idag kl 08.00 var det dags för vårt allra första ultraljud. Håkan var nog mer nervös än mig men det kanske har sina förklarliga orsaker. Han känner ju inte som jag som bär det lilla livet i min mage. Det har känts helt overkligt sen den dagen den 5 januari då jag gjorde graviditetstestet. Nu däremot vet jag att det växer ett litet liv i min mage som just nu väger 177 g, har ett hjärta som slår fort (vilket är naturligt), och är en livlig varelse. Det syntes tydligt på ultraljudet att barnet ständigt var i rörelse, något som jag inte känner av riktigt ännu. Barnmorskan frågade mig om jag känt sparkar men jag vet inte riktigt hur det ska kännas. Hon förklarade att det känns som små bubblor eller fjärilar. Jag sa att det jag känt är att det ibland kittlar till lite på magen så jag får klia mig lite. Barnmorskan bekräftade då att det är barnets sparkar. Så coolt!! Vi fick tillsammans se barnet hicka, ett litet leende och att barnet kliar sig på näsan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tårarna som kunde kommit hade ju varit av ren glädje och inte av sorg. Nyfikna är vi, både jag och Håkan på vad det kommer att bli men vi valde att inte ta reda på det. Även om jag villigt ska erkänna att jag försökte titta på bilderna och se om jag kunde se något som kunde ge mig information om det är en flicka eller pojke. Det var svårt för jag visste ju inte riktigt var jag skulle titta. Ett tag trodde jag och fick fråga om det var ögat eller munnen man såg men då var det urinblåsan. Så bra koll har jag =) Jag verkar ju bli en toppenmamma som inte kan se skillnad på saker och ting.

Aldrig trodde jag att jag redan skulle kunna vara så känslig, glad och förälskad i något som jag ännu inte har träffat. Det är en helt underbar känsla att man redan har kunnat se sitt barn och fått med bilder hem. Kommer all min kärlek att räcka till Håkan, barnet och mina nära och kära?

Barnmorskan kunde inte riktigt se var moderkakan slutar så jag ska få gå på ett extra ultraljud i vecka 32 annars är det bara ett ultraljud man gör i vecka 18. Det blev en ny datum planerad för barnets födelse, istället för den 2 september blev det framflyttat till den 3 september. Så idag är jag i veckan 17+7. Vilket betyder att jag varje fredag går in i en ny vecka.

Här är det lilla livet. På första bilden kliar den sig på näsan och på den sista kan man se hur den sträcker på sig.

Barnmorskan: Vi avrundar till 82 för vi vägde med skorna. Ditt BMI ligger på 29,8 och det klassas som övervikt.
Jag: Oj, jaha men i vanliga fall ligger jag mellan 72-74 kg.
Barnmorskan: Men då har du ju nästan gått upp 10 kg redan och det är det man gör under hen hel graviditet.

Hur deprimerande är inte detta att höra. Inte för att jag tar det till mig direkt men var i ligger hennes empati? Jag har alltid legat lite över på mitt BMI och som det ser ut nu så tror jag att Österrikeresan har satt sina spår. Där åts det en massa godsaker hela tiden och det kan ha bidragit en del till viktökningen. Efter den resan har jag ju inte mått så bra och inte kunnat träna ordentligt. Jag orkar helt enkelt inte så mycket längre. Jag njuter nu av livet och dess godsaker men tänker ändå på vad jag stoppar i mig. Mer än innan konstigt nog.

Det var mitt andra besök hos barnmorskan. Första gången fick jag bara information men nu skulle det vägas, mätas, ta blodprov, blodtryck mm. Jag som trodde att jag skulle få lyssna på hjärtljud men tji fick jag. En kompis till mig i Helsingborg är lika långt gången som jag och hon fick lyssna på barnets hjärtljud. Jag får nu vänta till vecka 18 då det är dags för ultraljud. Idag är jag i vecka 13. Hela fem veckor till får jag vänta, känns som en evighet.

Lögner är det fulaste och värsta som finns men ändå är de på något sätt bra. Själv har jag svårt för att ljuga när någon frågar mig något och det är jag glad för. Ibland tror jag till och med att folk kan se på en att man ljuger. "Men" som Tony Erwing säger så skadar kanske inte en vit lögn då och då om man vet att sanningen skulle framkalla kaos och göra mer skada än nytta. Om man då undanhåller sanningen för en stund, är det då samma sak som att ljuga? Självklart beror det på vad saken handlar om kan jag tycka. Är det kanske så att jag själv har den åsikten för att jag själv precis har gjort just så? Jag har varit hemlighetsfull men när någon frågat så har jag inte kunnat ljuga, eller jo det har jag, bara lite... men Emelie du är en bra detektiv och tryckte på precis rätt knappar. Jag skulle kunna dragit en vit lögn för det var släckt på hotellrummet och endast tv:n stod på. Jag kunde vänt dig ryggen men valde att tala sanning. För det gör du till mig.

I morse satt jag vid frukostbordet på jobbet och bläddrade i NST. När jag kom till sidan där dödsannonserna står såg jag den. Det var det vackraste jag läst på länge. Jag har en rädsla för döden och idag pratade vi om det på utbildningen i regressionen. Jag har dödsångest sägs det. Hmm..ja så kan det kanske vara för när vi pratade om döden idag så fick jag ont i hela kroppen och när jag sen tänker på mina nära och kära som en dag inte ska finnas längre kan jag börja gråta. Hur som helst så måste jag ta tag i detta problem. Mycket handlade innan om min flygrädsla men nu är den nog förknippad med döden och ett kontrollbehov som jag måste släppa taget om. Jag får helt enkelt förlita mig på att piloterna kan sitt jobb. I en session idag fick ta över ett flygplan. Jag som inte ens är utbildad, jag klarade inte landningen, alla 300 passagerarna dog, jag var den enda som klarade mig. Varför? Vill någon ge mig dåligt samvete för att jag inte klarade av att landa och dessutom dödade 300 personer. Usch säger jag bara, men jag måste ta mig igenom en session till för att nå fram till mina känslor.

Döden betyder ingenting, jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och ni är ni. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Nämn mig
vid mitt vanliga, familjära namn, tala till mig på samma sätt ni alltid brukade.
Ändra inte erat tonfall, håll sorgen borta från er röst. Skratta tillsammans
med mig som vi alltid brukade skratta åt vardagens små ting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed med mig. Låt mitt namn få fortsätta
att vara en del av er vardag. Livet betyder detsamma. Livet går vidare, därför att det
måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap, varför
skulle ni sluta tänka på mig för att ni inte längre kan se mig?
Jag väntar på er, för en kort stund, alldeles i närheten. Allt är bra.

Denna text säger allt, så sann och så många fina rader. Jag får mig en tankeställare och rysningarna går genom kroppen. Jag har lovat mig själv att från och med nu ska jag mer än tidigare ta vara på varje dag som kommer och säga till personer som jag träffar att jag tycker om dem.

Varför är livet så orättvist? Ett liv tar fart när någon annans tar slut. Igår tog en människa i min omgivning steget över till andra sidan efter en lång tids sjukdom av ALS (amyotrofisk lateralskleros). Det är en fortskridande och nedbrytande sjukdom som successivt försvagar olika muskler i kroppen. Jag har träffat denna kvinna under hennes sjukdomsförlopp och sett hur hon successivt blivit sämre och sämre. För bara två månader sedan träffade jag henne hemma hos min pappa, då hade hon svårt för att tala och fick använda sig av en tavla för att skriva ner det som hon ville säga. Jag fick ont i hela min kropp och håret reste sig på mig när jag såg hur hon så gärna ville vara med och prata men inte kunde framföra allt. Hon kunde knappt ens äta. Jag önskar inte ens min värsta fiende att genomlida denna grymma sjukdom. Det är många i denna kvinnas omgivning som nu står kvar här och jag lider med er. Någon har mist sin livskamrat, sin mamma, sin väninna och sin mormor. Även om man varit förberedd på denna stund sedan länge så är det ändå tungt. När jag igår fick meddelandet om att denna kvinna lämnat jordelivet brast det för mig och jag grät ut ordentligt. Jag fick mig en tankeställare och ett tag kändes det nästan som om jag själv förlorat en av mina föräldrar. Jag vill inte ens tänka tanken på hur jag kommer att reagera när den dagen kommer. I denna familj har någon precis lämnat livet och i en annan familj är ett nytt liv på gång. Jag tänker på mina vänner som nu i dagarna ska bli föräldrar för första gången. Jag står nu mitt emellan dessa två händelser och samtidigt som jag lider med dem som mist någon ska jag vara glad över mina vänners lycka att få barn. Det känns märkligt. Men jag är både glad och ledsen för er sorg och lycka.

"Säg det du vill säga till någon, gör det du vill göra, imorgon kan det vara försent."

Tänder ett ljus och tänker på er alla, både sorg och glädje.  

Alla har vi en önskan om att alltid få vara friska, krya och glada men en del dagar tar verkligen musten ur en. Dagar när man bara känner att allting är meningslöst och man undrar varför man över huvudtaget lever och håller på med det man gör. Det är då de små orden från dig får en att känna sig betydelefull och stark igen. Är det inte så? Själv kan jag säga att det är inte ofta som jag är på dåligt humör och det är jag oerhört glad över. När jag ser andra som inte mår lika bra som jag gör vill jag gärna hjälpa till att få dem på bättre tankar. Jag vet av egen erfarenhet att det är det lilla som gör det. Bara att veta att någon har sett en och gått fram och frågat hur det är med en får en att känna sig som "någon" (någon ser mig, alltså finns jag). Den känslan är nog så viktig. Alla måste få veta att dem finns till. Och Ni/Vi finns tro mig.

Om jag kan göra andra glada ger det mig energi. För hur viktigt är det inte att få beröm när man gör något bra? Det är ju det som får en att fortsätta kämpa och ge allt när man får bekräftelsen på att de man gjort är bra. Många tror jag inte vågar eller kan berömma andra, varför vet jag inte. Många sköter sitt eget och går inne i sin lilla "bubbla". Mycket tror jag handlar om att ge och ta men när personer bara ger och inte får tillbaka så tröttnar man till sist. Dessa personer tar ju all ens energi och man får ingen energi tillbaka. Medvetet tror jag att man drar sig undan från dessa personer just för att de är energitjuvar. De vill bara ha och ha. Men är energitjuvarna medvetna om är dem är just energitjuvar? Om inte, hur förklarar man för dessa?

"Ett värmande ord är bättre än inget ord alls, ett ord kan förändra mycket för den du säger det till" 

Våga ge beröm, du kommer få det dubbla tillbaka.....

I våras träffade jag två gamla vänner sen skoltiden på en husvisning. Jonas har jag gått med under hela grundskolan ute i Strövelstorp och Charlott gick jag med under gymnasietiden. Dessa två blev tillsammans under gymnasietiden och har nu två söta flickor tillsammans. Jag fick reda på av Charlott att några tjejer från klassen träffas regelbundet och frågade om jag ville vara med på dessa träffar. Självklart tänkte jag det är ju en kul idé. Jag har sen i våras inte kunnat vara med på en enda träff men idag så var det äntligen dags. Jag körde direkt från Växjö till Charlott där satt Ann-sofie och precis efter mig kom Therese. Tillägas bör att det är ca elva år sen vi tog studenten och jag kan säga att det är inte mycket som har ändrats. Alla såg ut som vanligt och vi pratade på som om vi inte varit ifrån varandra mer än några veckor över ett sommarlov. Ann-sofie hade också två små söta flickor, det var bara jag och Therese som inte har tagit vårt förnuft till fånga. Men det kommer väl så småningom. Helena och Ylva skulle också varit med idag men hade fått förhinder men förhoppningvis ser jag dem nästa gång vi ses för vi har redan bokat in ett nytt datum. När jag satt där med dessa tjejer ville jag inte gå hem men jag var tvungen då jag skulle iväg och jobba. Längtar redan till nästa gång och är det så att jag jobbar så ska jag ta ledigt för jag missar inte en gång till. Tänk vad jag har gått miste om under alla dessa år med dessa tjejer som jag har hittat på galenskaper med. Oj oj oj... en del minnen och händelser kom upp idag och till nästa gång lovade jag att ta med lite fotografier sen gymnasietiden. Det kan bli mycket skratt.

Åååå läste precis ditt avslut på bloggen...du ska veta som jag låter tårarna rinna ner på mattan nu... hör inte vad tv:n skriker ut, ser inte att andra msn-fönster blinkar... du är verkligen så otroligt betydelsefull för mig, jag blir rädd när jag tänker på att vi kanske inte träffats... Oavsett vad vi kommer jobba med i framtiden, så var det ändå utbildningen och tre år i Växjö som förde oss tillsammans. Att fått träffa din bror, Louise, Håkan, dina föräldrar med respektive, Eva och andra viktiga personer i ditt liv har betytt otroligt mycket för mig, och jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på det. Vill verkligen inte ha träffat någon av dom för sista gången, vill vara en i ditt liv. Tänk på vår examensdag, jag med min familj på 106:an och du i din lägenhet bara stenkast bort som jag sprang runt hörnan bara för att se dig vackra igen... Glöm aldrig den dagen och kvällen, lova mig det... jag kommer aldrig glömma... Alla bilder måste påminna oss...

Hur mycket jag än funderar och vrider på saker och ting så kan jag inte förstå. Vad var det som hände egentligen? Det går inte en dag utan att min hjärna arbetar på högvarv och ändå kommer jag ingenvart. Men det är kanske så det ska vara. Vad vet jag.

Kan man säga att en förkylning betyder någoting? Är det kroppen som säger ifrån att man inte har tagit hand om den som man borde eller är det rent av så att kroppen reagerar på det som händer runt omkring en. Jag är sällan sjuk "peppar peppar ta i trä" men på mindre än två månader har jag haft två ordentliga förkylningar. Vädret och årstiden som nu råder har även en stor roll i det hela. Det är väl så att man får räkna med förkylningar och sjukdomar i dessa tider när det börjar bli lite sämre och kallare väder.

Mina planer för helgen hade varit att jag skulle åkt upp till Växjö nu idag för att titta på min gamla klubb Ingelstad när dem spelar match ikväll. Skulle varit så kul att få träffa min "Silverräv", Pålle och de andra i laget. Men jag ska ju upp till Växjö den 21-23 november så jag får väl hålla mig till dess. Jag skulle även passat på att hälsa på mitt gamla jobb City Gross för att se hur mina gamla arbetskamrater har det. Min förkylning sätter stopp för denna resa då jag inte känner mig riktigt kry. Dessutom åker vi halv åtta imorgonbitti med laget upp till Västerås för att spela match mot Rönnby. Därefter blir det ytterligare några mil i buss upp till Huddinge där vi ska bo på hotell och sen spela match på söndag. På träningarna som vi haft i veckan har jag varit ganska passiv, mitt flås har inte varit okej och är inte det nu heller. Tur i oturen är att jag har haft min lediga vecka från jobbet så jag har kunnat slappa och ta hand om mig själv ordentligt. Men jag har svårt för att bara vara, men denna gång har jag verkligen klarat av att få vara trött och sjuk och inte göra någonting. Jag har mer eller mindre legat nerbäddad och påklädd och tittat på en del filmer och läst en bok. Jag har fått tips om många hälsokurer men jag tror mer på att bara ta det lugnt. Jag vill helst inte ens ta en ipren eller ibumetin om jag är sjuk och använder inte ens nässpray. Kanske löjligt men jag klarar mig ju bra utan. Hur gjorde man förr i tiden? Då hade man inte tillgång till de läkemedel som vi har i dag. Nej, jag står fast vid att klara mig själv tills den dagen då jag verkligen och då menar jag verkligen behöver något för att kurera mig och min kropp.