Linda

Barnmorskan: Vi avrundar till 82 för vi vägde med skorna. Ditt BMI ligger på 29,8 och det klassas som övervikt.
Jag: Oj, jaha men i vanliga fall ligger jag mellan 72-74 kg.
Barnmorskan: Men då har du ju nästan gått upp 10 kg redan och det är det man gör under hen hel graviditet.

Hur deprimerande är inte detta att höra. Inte för att jag tar det till mig direkt men var i ligger hennes empati? Jag har alltid legat lite över på mitt BMI och som det ser ut nu så tror jag att Österrikeresan har satt sina spår. Där åts det en massa godsaker hela tiden och det kan ha bidragit en del till viktökningen. Efter den resan har jag ju inte mått så bra och inte kunnat träna ordentligt. Jag orkar helt enkelt inte så mycket längre. Jag njuter nu av livet och dess godsaker men tänker ändå på vad jag stoppar i mig. Mer än innan konstigt nog.

Det var mitt andra besök hos barnmorskan. Första gången fick jag bara information men nu skulle det vägas, mätas, ta blodprov, blodtryck mm. Jag som trodde att jag skulle få lyssna på hjärtljud men tji fick jag. En kompis till mig i Helsingborg är lika långt gången som jag och hon fick lyssna på barnets hjärtljud. Jag får nu vänta till vecka 18 då det är dags för ultraljud. Idag är jag i vecka 13. Hela fem veckor till får jag vänta, känns som en evighet.

Helgen har inte gått i solskenets tecken. Två tuffa förluster ,först mot Endre och därefter Balrog. Lägg därtill snökaos, illamående och en gungig båtfärd. Det känns tungt både för lagets skull och för min egen. Jag orkar inte längre spela en hel match och i helgen blev det endast några byten mot Endre då illamåendet tog över. Det är en hemsk känsla att vilja vara med och påverka på planen men kroppen säger ifrån att den inte orkar och jag har inte riktigt accepterat det ännu. Jag vill vara med och kämpa och kriga för att hålla oss kvar i elitserien men just nu finns det andra som orkar mer än jag och då är det inte mer än rätt att de spelar och jag sitter bredvid. Men vilken frustration det är, jag vill ju så gärna. Jag får bidra med mitt "pepptalk" till tjejerna istället och hoppas att det kan hjälpa dem att bli ännu mer taggade. Matcherna till kommande helg har en oerhört stor betydelse för oss. Vi måste vinna minst en match och Västerås måste förlora sina. Det hänger på håret som man brukar säga. Vår förhoppning är att vi spelar kval. Troligtvis ligger det inte förrän i april och då är jag inte alls aktuell på planen men vid sidan av kan jag stå och heja på tjejerna som ska hålla oss kvar.

Det är verkligen nu det gäller och det hänger bara på oss. På med blåstället brudar så kör vi så det ryker. Nu j-vlar är det dags för poäng. Det får kosta en framtand, ett blåmärke eller två men nu är det FBC:s damer som håller i trumpinnen och vi släpper inte taget om den.

Lögner är det fulaste och värsta som finns men ändå är de på något sätt bra. Själv har jag svårt för att ljuga när någon frågar mig något och det är jag glad för. Ibland tror jag till och med att folk kan se på en att man ljuger. "Men" som Tony Erwing säger så skadar kanske inte en vit lögn då och då om man vet att sanningen skulle framkalla kaos och göra mer skada än nytta. Om man då undanhåller sanningen för en stund, är det då samma sak som att ljuga? Självklart beror det på vad saken handlar om kan jag tycka. Är det kanske så att jag själv har den åsikten för att jag själv precis har gjort just så? Jag har varit hemlighetsfull men när någon frågat så har jag inte kunnat ljuga, eller jo det har jag, bara lite... men Emelie du är en bra detektiv och tryckte på precis rätt knappar. Jag skulle kunna dragit en vit lögn för det var släckt på hotellrummet och endast tv:n stod på. Jag kunde vänt dig ryggen men valde att tala sanning. För det gör du till mig.

Som jag väntat och längtat men nu är den äntligen här. Melodifestivalen i all sin ära, ja jag är så glad. Flera lördagar i rad ska jag sittta bänkad framför tv:n och följa delfinal efter delfinal innan vi kommer till den stora finalen i Globen. Där jag satt förra året och fick se Charlotte Pirelli ta hem finalen med låten "Hero". Vilken känlsa det var att få vara på plats där allting händer istället för att följa det hemma från tv-soffan. Jag försökte få biljetter även i år men det var inte lika lätt men nästa år ska jag vara på plats igen. Tro mig!!!

Jag missade lördagens delfinal och det är inte likt mig men Jessa hade 25-årsfest och det skulle firas. Men..jag har redan tagit igen det som jag missade. Såg reprisen i söndags på svt24 och nu idag måndag har jag precis sett reprisen på svt1. Redan har jag fått en storfavorit och det är Alcazar med sin låt "Stay the night". Det är så allt hår på kroppen reser sig och jag vill bara skruva upp ljudet på högsta volym och ta några härliga "moves" på golvet. Vilken underbar känsla och vilken discodänga, helt klart lite 80-tal över den och det är ju lite av min genre. Det spritter i hela kroppen och jag är så glad. Är det inte lite så att när man hör någon ny låt som man blir överförtjust i så tänker man ( eller i alla fall jag) att ingen kommer någonsin kunna skriva en bättre låt än denna. Den känslan har jag nu, hur ska någon annan låt kunna vara bättre än "Stay the night"? Det återstå att se men jag tror att det är svårslaget.

Nu ska jag bara njuta av flera lördagar framöver framför tv:n. Jag är så lycklig. För mig är melodifestivalen nostalgi. Den har hängt med sen man var liten och kommer göra det så länge jag lever. Hade jag hade varit homosexuell och kille kunde Ni lätt kallat mig för schlagerbög.