Linda

Nu är det söndags morgon. Vi kom fram kl ett i natt till Siljan hotell och jag fick dela rum med Carro. Jag kände inte att jag var speciellt trött men vågade inte starta tv:n för då hade jag väl fastnat i någon film men även av för respekt för Carro som ville sova så satte jag inte igång tv:n. Hon hade dock fullt upp med att skicka sms, jag hörde tydligt i tystnaden på rummet hur hennes fingrar tryckte på de små knapparna på mobilen. Det var ju inte hennes första sms om jag säger så, det gick snabbt för henne att skriva. Fast jag känner igen mig och jag tror "vår" generation skickar mer meddelande än vi pratar i telefon, vilket både har för- och nackdelar. I ett sms kan man skriva precis det som man inte vågar eller kan säga man har möjligheten att gömma sig lite om man jämför med att prata i telefon. Det är också ett bra alternativ till om man inte orkar prata med den som man skickar till. Jag personligen uppskattar att få sms, då vet man att det är någon som tänker på en, bryr sig om en eller bara har tråkigt och vill att man ska förgylla deras tillvaro. Lika kul tycker jag det är att skicka sms och det går av bara farten. Ibland undrar jag hur många sms jag har skickat sen jag fick min första mobil. Vet inte ens om jag vågar tänka tanken :) Då det handlar om att prata i telefon tycker jag också att man i och för sig gömmer sig men man hör i alla fall rösten på den man pratar med. Det bästa är att träffas ögon mot ögon men det är också då man är mest öppen och sårbar. Då läser man av den andra personen direkt på kroppsspråk och ansiktsuttryck. Bor man i två olika städer, långt ifrån varandra finns ju inte möjligheten att springa på varandra på stan eller bara ses och snacka lite, då sker allt över telefon eller mail. Telefonen är en bra uppfinning, dels för att kunna hålla kontakten med andra långt borta och dels för att höra den andras röst som kanske befinner sig i andra änden av Sverige. Att få höra en röst som är betydelsfull betyder så mycket för mig. Min vän Ztina som bor i Göteborg som jag inte träffar så mycket nu som när vi bodde i Växjö saknar jag som attan. Nu träffades vi i helgen när jag hade fest och bara att få se henne och höra henne får mig att må så bra. Hon kom fram till mig när hon skrivit i den "gröna boken" som jag fick och såg att hon hade tårar i ögonen, jag kunde känna med henne och fick också tårar att falla. Vi brukar för det mesta bara höras på sms eller msn men ååååå vilken underbar tjej detta är. Tiden på universitetet är den bästa någonsin då jag träffade vänner för livet, Ztina; Jenny, Jonna, Lisa och Mette. En del har jag mer kontakt med än andra men jag känner ändå att vi kommer ha kontakt livet ut. Love you girls och saknar alla våra galna studer tillsammans i Växjö.

Nu sitter jag på rummet och Carro ligger i sängen bredvid. Hon tvingar mig att sätta på dansbandsdax.se, hon är konstig men en supertrevlig och go tjej. Som jag garva när hon berättar att hon sitter och lyssnar dansbandsdax på jobbet. Ha ha, sitter här med ett leende på läpparna, tokiga lilla tös.

Snart är det dags för match igen och jag har börjat ladda. Nu är det f-n dags för poäng tjejer. Kom igen!!!

Klockan ringde 08.00 men jag hade redan varit vaken ett tag. Redan efter klockan slagit tolv började det komma sms om gratulationer. Mamma skickade under morgonens tidiga och skrev:

"Linda! Liten blir stor så tänker en mor, men att åren går så snabbt hade ingen sagt. Att du nu min flicka blivit till en vacker kvinna så söt och fin, så känns det skönt att du är min. Stort grattis på din dag, Mamma"

Tårarna var nära, varför ska jag vara en sådan känslomässig människa? Ibland ær det bra men jag borde kunna vælja vilka situationer som jag vill vara glad, arg och ledsen i.

Många gratulationer har strömmat in under morgonens timmar, tänk att jag har så många vänner. Det trodde jag inte men det kænns verkligen skønt. Ner till frukosten på hotellet gick vi jag och Johanna. Jennifer hade redan varit nere och ätit men skulle ta en sväng till senare. Många kramar från lagkompisarna blev det och mitt i frukosten, kommer laget in i matsalen med tårta, ljus och skönsång. Jag har åter igen svårt att hålla tårarna borta, jag kämpar febrilt för att inte visa mina känslor. Jag fick 3 par trosor "matchtrosor" ;) som jag lätt kommer att få användning för. (Se tidigare inlægg om matchtrosor)

Våra tre ledord för dagens match är: vilja samarbete och aggresisvitet

Uppvärmningen kändes bra och stämningen var laddad. Inne i omklädningsrummet minuterna innan vi ska beträda spelplanen släcker vi ner så det blir helt nattsvart, från stereon hör vi ett av våra två intron,man går in i sig själv och sina tankar, håret reser sig på armarna och mina ögon fuktas av tårar som sakta faller ner på kinderna. Voilken mäktig känsla...Tyvärr slutade matchen dock med förlust med 9-4. Kändes ändå som vi var med i matchen hela tiden men det räckte inte hela vägen. Imorgon är det åter dags för match. Nu laddar vi batterierna med mat och sömn på Clarion Collection Hotell i Umeå.

Så mycket tankar.......

"Jag är inte här jag är någon annanstans i tankarna. Hur mycket tankar rymmer det i min lilla hjärna. Jag vill ju bara vara en vanlig tjej, varför ska det vara så komplicerat?"