Dan före dopparedan
Imorgon firar vi julen tillsammans hela familjen här hemma hos mig och Håkan. Det ser jag fram emot, först lite glögg och Kalle Anka, sen god mat och julklappar. Men det viktigaste av allt är att jag får vara med mina nära och kära hela dagen, alla tillsammans på ett och samma ställe och fira en riktigt god jul, Det slår allt annat. Det får mig att må bra men jag skänker ändå en tanke till alla de som inte har det lika bra som oss. Åke vet jag kommer hålla sitt tal som handlar om att man under en tyst minut ska ägna en tanke åt alla andra viktiga personer som på ett eller annat vis finns eller har funnits i ens närhet, både levande och döda. Det är mäktigt och berör. Ibland fälls även en och annan tår. Men det känns så rätt.
Nu ska jag fira jul....
God Jul och Gott Nytt år på Er alla
Julkul på Liseberg
Många ungdomar var besvikna på att det inte var fler åkattraktioner som var öppna. Vi tillbringade många timmar i radiobilarna. Jag har aldrig åkt så mycket radiobilar som igår. Vi sprang runt och in igen i flera timmar, det var ju ingen kö. Nästan bara vi (ca 13 st) som åkte hela tiden. Kroppen fick ta stryck och det känner man av lite idag. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under en dag som jag gjorde igår. Jag och många andra hade kramp i käkarna.
Fyra stycken var vi från personalen och det var bara jag från Ungdomsboendet resterande tre var från asyl. Vi fann många guldklimpar som vi kunde skoja om och skratta åt. Vi kunde se det som någon sa i bilder.
"Åhh nu får jag bilder"
När klockan är ett på natten kryper jag ner i min säng efter en lång dags äventyr med mycket skratt.
Fem historiska sekunder
Han svarade och sa att lyktan nere i köket också hade skakat och när han kom till hallen så gungade spegeln mot väggen. När jag sa till honom att hela sängen skakade trodde han bara att jag drev med honom. Först trodde han själv att det var han som tagit för tunga steg i lägenheten, som gjort att lykta och spegel rört på sig. Han förstod när jag berättat om sängen att det inte kunde vara hans steg som gjort det hela.
Jag kan säga att någon tuffhet visade jag inte direkt under dessa få sekunder, som i och för sig kändes väldigt långa. Nu får vi väl vänta och se om det kommer något efterskalv. Jag hörde på nyheterna att skalvet hade uppmätts till 4,7 på richterskalan. Enligt en seismologerna var det skalvet det kraftigaste i Sverige sedan 1904.
Hu jeda mej....
Tänkvärt
Kalla mig gammal men kul är det
Dip. Regressionsterapeut
När man gör en regression måste man vara beredd på att det kan komma upp saker som man inte är beredd på. Känslor och situationer kan uppstå som man inte är redo för, det är då valfritt att fortsätta eller att stanna kvar i den känslan som uppstår. Jag kommer om detta sker att rekommendera Er att stanna kvar i känslan, för det är inte förrän ni fått riktig kontakt med er känsla som ni kan släppa och gå vidare.
Det vackraste på länge
I morse satt jag vid frukostbordet på jobbet och bläddrade i NST. När jag kom till sidan där dödsannonserna står såg jag den. Det var det vackraste jag läst på länge. Jag har en rädsla för döden och idag pratade vi om det på utbildningen i regressionen. Jag har dödsångest sägs det. Hmm..ja så kan det kanske vara för när vi pratade om döden idag så fick jag ont i hela kroppen och när jag sen tänker på mina nära och kära som en dag inte ska finnas längre kan jag börja gråta. Hur som helst så måste jag ta tag i detta problem. Mycket handlade innan om min flygrädsla men nu är den nog förknippad med döden och ett kontrollbehov som jag måste släppa taget om. Jag får helt enkelt förlita mig på att piloterna kan sitt jobb. I en session idag fick ta över ett flygplan. Jag som inte ens är utbildad, jag klarade inte landningen, alla 300 passagerarna dog, jag var den enda som klarade mig. Varför? Vill någon ge mig dåligt samvete för att jag inte klarade av att landa och dessutom dödade 300 personer. Usch säger jag bara, men jag måste ta mig igenom en session till för att nå fram till mina känslor.
Döden betyder ingenting, jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och ni är ni. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Nämn mig
vid mitt vanliga, familjära namn, tala till mig på samma sätt ni alltid brukade.
Ändra inte erat tonfall, håll sorgen borta från er röst. Skratta tillsammans
med mig som vi alltid brukade skratta åt vardagens små ting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed med mig. Låt mitt namn få fortsätta
att vara en del av er vardag. Livet betyder detsamma. Livet går vidare, därför att det
måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap, varför
skulle ni sluta tänka på mig för att ni inte längre kan se mig?
Jag väntar på er, för en kort stund, alldeles i närheten. Allt är bra.
Denna text säger allt, så sann och så många fina rader. Jag får mig en tankeställare och rysningarna går genom kroppen. Jag har lovat mig själv att från och med nu ska jag mer än tidigare ta vara på varje dag som kommer och säga till personer som jag träffar att jag tycker om dem.
Gjuten helg i Götet
avlöste det andra. En drink hann vi också med sen fick jag säga stopp för då började det snurra i kulan.
Lördagen sov vi länge innan vi tog oss till stan för lite shopping. På kvällen lagades det flygande Jacob och så klart vin till det. Vi tömde en bag in box och nästan en liter Smirnoff Blueberry. Ztina hade bjudit hem vänner, det blev en riktig tjejfest. In till stan bar det och vi skulle prova på ett nytt ställe vid namn Modesty. Vi stod i kö ett bra tag utan att den rörde på sig ändå var det människor som både kom in och ut. För att man skulle ha en chans att komma in verkade det nästan som man borde haft ihop det men en eller flera av vakterna. Vi tröttnade och tog oss till hotell Gothia och pianobaren. Himla soft ställe. När vi skulle gå hem, märker jag att min ena stövel låter konstigt, nästan som när man hör en häst trava. Helt ihåligt. Jag lyfter på foten och ser att sulan under klacken är borta. Det är bara ett stort hål under klacken. Jag försöker tassa lätt på tå men det ekar i hela lobbyn när jag kommer gående. Pinsamt.
Hem bär det av i taxi i alla fall, vi orkade inte vänta på bussen. När vi hoppar av taxin ser vi ett gäng med killar som håller på och småbråkar lite med varandra. Vi smyger oss bakom huset för att de inte ska se oss. Varför ska man behöva vara rädd när man går hem?
Lång sovmorgon på söndagen innan tåget tog mig tillbaka till Ängelholm och verkligheten. Imorgon är det jobb, bara att bita i det sura.
Livets snabba vändningar
Varför är livet så orättvist? Ett liv tar fart när någon annans tar slut. Igår tog en människa i min omgivning steget över till andra sidan efter en lång tids sjukdom av ALS (amyotrofisk lateralskleros). Det är en fortskridande och nedbrytande sjukdom som successivt försvagar olika muskler i kroppen. Jag har träffat denna kvinna under hennes sjukdomsförlopp och sett hur hon successivt blivit sämre och sämre. För bara två månader sedan träffade jag henne hemma hos min pappa, då hade hon svårt för att tala och fick använda sig av en tavla för att skriva ner det som hon ville säga. Jag fick ont i hela min kropp och håret reste sig på mig när jag såg hur hon så gärna ville vara med och prata men inte kunde framföra allt. Hon kunde knappt ens äta. Jag önskar inte ens min värsta fiende att genomlida denna grymma sjukdom. Det är många i denna kvinnas omgivning som nu står kvar här och jag lider med er. Någon har mist sin livskamrat, sin mamma, sin väninna och sin mormor. Även om man varit förberedd på denna stund sedan länge så är det ändå tungt. När jag igår fick meddelandet om att denna kvinna lämnat jordelivet brast det för mig och jag grät ut ordentligt. Jag fick mig en tankeställare och ett tag kändes det nästan som om jag själv förlorat en av mina föräldrar. Jag vill inte ens tänka tanken på hur jag kommer att reagera när den dagen kommer. I denna familj har någon precis lämnat livet och i en annan familj är ett nytt liv på gång. Jag tänker på mina vänner som nu i dagarna ska bli föräldrar för första gången. Jag står nu mitt emellan dessa två händelser och samtidigt som jag lider med dem som mist någon ska jag vara glad över mina vänners lycka att få barn. Det känns märkligt. Men jag är både glad och ledsen för er sorg och lycka.
"Säg det du vill säga till någon, gör det du vill göra, imorgon kan det vara försent."
Tänder ett ljus och tänker på er alla, både sorg och glädje. 
Göteborg, nu kommer jag!
Götet, här kommer jag =)
Matchtrosorna funna
Äntligen kan jag med glädje för de som läser min blogg ge tips på bra matchtrosor. Jag har nu efter månaders sökande hittat de perfekta matchtrosorna. De kommer från Pierre Roberts. De sitter verkligen där trosor ska sitta och ingen annanstans. Finns att köpa i dagligvaruhandeln som exempelvis City gross, Coop, Maxi.
Lycka till tjejer, nu kan vi koncentrera och lägga fokus på annat när vi spelar match, istället för att ständigt vara där bak med händerna och dra ut dem stup i kvarten.
Go Girls!!!
Ekebo och perikles
Efter lördagens match mot Pixbo hade vi sedan länge bestämt att vi skulle ta oss till (hör och häpna) Ekebo. Ja det stämmer Ekebo. Måste säga att det är evigheters sen jag satte min fot där, eller nja kanske inte om man räknar Ekebofestivalen då jag var där och lyssnade på Joddla me´ Siv. I vilket fall så blev vi till sist fyra tjejer som tog oss iväg, det var My, Nelle, Maria och jag. Anna skulle också varit med men fick förhinder (men gumman vi tar igen det på julfesten). Vi samlades hemma hos My, åt och drack lite innan vi plockade fram ett spel som jag hade med mig. Helt hysteriskt heter det. Ett roligt spel där man ska gissa ord och där olika tvång delas ut. Det kan vara enskilda tvång och det kan vara tvång för alla. Jag fick till exempel två enskilda tvång där jag så fort jag skulle säga något var tvungen att börja med att säga: Hej hallå Magnus, det var inte så lätt när man är pratsjuk som jag. Vet inte hur många gånger jag hann säga det. Följt där efter fick jag ett annat tvång tilldelat mig där jag skulle nynna på en Carola låt så fort någon slot tärningen eller flyttade sin spelpjäs. Jag tror de andra tre tjejerna hade en kupp mot mig men då kommer jag ge igen var så säkra =)
Senare dök även Tove, Carro och Marika upp. Ännu senare kom Andreia och en kille förbi som var och hälsade på henne. Vi lyssnade mest på musik och det pratades en hel del. Jag och Tove hällde i oss en en och annan drink. Jag kände ett tag att mina fotsulor var mer runda än platta. Tiden gick fort då vi var tvungna att ta oss till Ekebo vid 23-tiden. Håkan fixade sin egen "privata" taxichaufför till oss, billgt och bra. Jag tycker att vi måste ha med oss lite förfriskning så jag fyller en liter. När vi är på väg in har jag hört mig för om de kollar väskorna men det verkade inte som vakterna gjorde det. Men när vi står i kön hör jag vakten säga till My om att få titta i hennes väska. Jag känner hur mina ögon blir runda som pingisbollar och längs ryggen börjar svettdropparna samla sig. Jag tittar på Mys väska och den är ju inte större än ett kuvert, jag sväljer två gånger och tänker att detta kommer gå åt ..... men jag hade fått med mig Toves sjal. Snyggt la jag den i väskan över allt annat jag hade och visade stolt upp min väska. Vi klarade det utan problem. Jackorna hängdes in och vi tog ett varv i lokalen där Perikles spelade, fixade några muggar och gick in på damernas där vi låste in oss på en toalett, sjöng, drack och satte kameran på självutlösaren. Kunde det bli bättre? Ja, det kunde det, för någon kom på att vi kunde lämna fram en lapp till Perikles som stod på scen. Men vad skulle vi skriva? Självklart skulle det skrivas att FBC:s damer vann över Pixbo idag med 7-4. När vi hörde att lappen lästes upp var det bara vi som klappade och skrek. Undrar vad alla andra tänkte? Vem bryr sig, när man var i det lyckoruset som man var.
Kvällen led mot sitt slut och det var bara jag och My som skulle tillbaka till Ängelholm och Lindens. Trodde vi ja.. Plötsligt har vi en kille bredvid oss som undrar om vi ska till stan, han ville gärna åka med. Med vårt glada humör såg vi ingen anledning till att han inte skulle få åka med oss. Det visade sig när vi skulle hoppa av att det var ett lyckodrag, han betalade hela taxin. Tackar för det. Inne på Lindes blev det MAT, pommes, kebab och mos och en Coca Cola till det. Hur hungrig kan man egentligen vara när man har varit ute och svängt sina lurviga? Helt sjukt! Vilket nu fick mig att tänka på en kväll i Växjö när Jonna sprutar ketchup på min päls ha ha (ett litet sidospår). På Lindens träffar vi Frida, Emil Wahlströn, Håkan, Filippa, Kula, Jim "Gunther", Jesper, Granberg, brorsan m fl. Efter en timme eller mer är det tid att gå hem för då kallar sängen och ett glas vatten sidan om sängen. Ddet är skönt att ha det glaset där när man vaknar och slipper gå upp.
Önskar dock att jag varit lite piggare när det är julskyltning och första advent, men kvällen som vi hade var Guld värd.
