Linda

Idag hade jag fint besök av Ramå och Pålle som var här och fikade. Vädret var toppen så vi passade på att sitta ute i solen. Även om man inte ses så ofta så känns det ändå inte som det var längesen man sågs. Mycket har hänt sen vi spelade ihop i IBC Engelholm och den tiden är för oss alla oförglömlig. Många härliga minnen kommer alltid på tal. Nu dröjer det inte flera månader tills vi ses nästa gång för nu är det redan nästa helg när Båstad Outdoor Open ska spelas. Jag har många lag som jag måste se spela nu när vi är uppdelade i olika klubbar. Hanna i Hjärnarp och Pålle i Växjö/Ingelstad.

Ser fram emot en solig och bra innebandyhelg.

Sista avgörande matcherna var här i helgen och det stod mycket på spel. Skulle FBC:s Engelholms damer ligga kvar i elitserien eller skulle de ramla ner i division 1. När man läser en del kommentarer på hemsidan så finns det ju en del som inte önskar oss välgång utan vill hellre se oss i "ettan". Ibland  har jag haft stor lust att skriva en motkommentar men då startar jag kanske något som jag inte orkar avsluta. Men tillbaka till helgen som var och våra matcher och vår bragd. Vi mötte IKSU på lördagen och innan uppvärmningen bad jag att vi skulle samla oss framför mål. När vi stod i ringen bad jag alla tjejerna att ta fram sina händer. Jag sa:

Helgen har inte gått i solskenets tecken. Två tuffa förluster ,först mot Endre och därefter Balrog. Lägg därtill snökaos, illamående och en gungig båtfärd. Det känns tungt både för lagets skull och för min egen. Jag orkar inte längre spela en hel match och i helgen blev det endast några byten mot Endre då illamåendet tog över. Det är en hemsk känsla att vilja vara med och påverka på planen men kroppen säger ifrån att den inte orkar och jag har inte riktigt accepterat det ännu. Jag vill vara med och kämpa och kriga för att hålla oss kvar i elitserien men just nu finns det andra som orkar mer än jag och då är det inte mer än rätt att de spelar och jag sitter bredvid. Men vilken frustration det är, jag vill ju så gärna. Jag får bidra med mitt "pepptalk" till tjejerna istället och hoppas att det kan hjälpa dem att bli ännu mer taggade. Matcherna till kommande helg har en oerhört stor betydelse för oss. Vi måste vinna minst en match och Västerås måste förlora sina. Det hänger på håret som man brukar säga. Vår förhoppning är att vi spelar kval. Troligtvis ligger det inte förrän i april och då är jag inte alls aktuell på planen men vid sidan av kan jag stå och heja på tjejerna som ska hålla oss kvar.

Det är verkligen nu det gäller och det hänger bara på oss. På med blåstället brudar så kör vi så det ryker. Nu j-vlar är det dags för poäng. Det får kosta en framtand, ett blåmärke eller två men nu är det FBC:s damer som håller i trumpinnen och vi släpper inte taget om den.

Förlust efter förlust efter förlust men ändå är det något som gör att jag vill fortsätta. Jag har varit dålig på att uppdatera om våra spelade matcher men lusten har inte riktigt funnits för att skriva. Många förluster och stora förluster men ändå kämpar vi på, en del mer än andra. Som det är nu är jag nog inne i en formsvacka och jag hoppas verkligen den försvinner snart. Det är ju trots allt bara åtta matcher kvar, förhoppningsvis ska jag väl säga. Sen är det nog färdigspelat för min del i elitserien. Jag ska väl inte säga för mycket för när säsongen väl drar igång igen är jag kanske åter sugen på att spela. Men det lutar åt att jag tar steget ner någon divison. Jag är trött på att ständigt vara uppbokad av träningar och matcher vardagskvällar som helger. Det finns ju trots allt ett liv sidan av innebandyn och Håkan min sambo har fått lida för mitt brinnande intresse för innebandyn. Jag saknar att kunna göra det spontana med Håkan, som att åka iväg en weekend på spa, hälsa på kompisar, utflykter mm. 

Så det känns som jag tar mitt förnuft till fånga och börjar ägna mig mer åt oss tillsammans (Håkan och jag). Det kommer säkerligen att kännas konstigt att vara ledig några kvällar i veckan och inte behöva åka land och rike runt en helg för att spela innebandy. Det kommer förmodligen bli träning på gymmet och spinning istället. Och dessutom se fram emot en sommar men varma kvällar då det är skönt att bara få vara.

Äntligen kan jag med glädje för de som läser min blogg ge tips på bra matchtrosor. Jag har nu efter månaders sökande hittat de perfekta matchtrosorna. De kommer från Pierre Roberts. De sitter verkligen där trosor ska sitta och ingen annanstans. Finns att köpa i dagligvaruhandeln som exempelvis City gross, Coop, Maxi.

Lycka till tjejer, nu kan vi koncentrera och lägga fokus på annat när vi spelar match, istället för att ständigt vara där bak med händerna och dra ut dem stup i kvarten.

Go Girls!!!

Så viktigt, så härligt!!! Bra jobbat tjejer!!  Riktigt roligt att se. Alla var duktiga och slet idag men planens gigant i dagens match är solklart Tove Johansson. Vilket kämpe, vilken tjej, vilket slit. F-n va kul och se och trots ett ont knä kämpar hon sig genom matchen med bravur. 

Själv satt jag på bänken denna match men jag hade den känslan redan efter gårdagens match och även när jag vaknade i morse. Visst är det tråkigt men på bänken ser man allting på ett annat sätt. Visst kan man få känslan av man inte tillhör laget men Emelie visade med stort hjärta att de som sitter på bänken tillhör laget.

"Emelie personifierar det som ska finnas i ett lag. Vilja, kämparglöd och får på sitt sätt alla att trivas och känna sig delaktiga"

Min hals är inte bra, jag har knappt någon röst kvar, mandlarna är svullna och jag känner mig allmänt kass. Men imorgon är det en ny vecka och jag tar nya friska tag. Några frågetecken finns för veckan men dem tar jag när det är dags. Nu ska jag kurera min hals.

Nu är vi spellediga till den 29 november då vi möter Pixbo hemma. Det är sista matchen innan serien vänder.

Bor på Scandic hotell i Järva tillsammans med Emma och Tove. Igår vid läggdags hade jag sagostund för mina rumskamrater men det var inte vilka "sagor" som helst. De förgyllde vår tillvaro denna lördagskväll. Mer sagor kommer det bli nästa gång. Eller hur tjejer? =)

När man ligger så här och bara pratar lite allmänt utanför innebandyplanen kommer man snabbt fram till att man har mer gemensamt än man tror. Världen är inte så stor som man tror och saker som man själv har funderat kring tänker andra likadant om. Det är märkligt men så är det och jag har även fått erfara det från min utbildning till regressionsterapeut. Man kan säga att omedvetet så kan man få andra som man umgås med på samma tankar. Det är lite obehagligt men lite häftigt.

Så nära men ändå inte....Vi tar ledningen med 3-0 och allt känns stabilt och bra. Vi håller oss till det spelet som vi sedan tidigare i veckan har pratat om. Själv drar jag på mig kramp i baksidan på högerlåret i slutet av andra perioden och kan inte fortsätta spela mer i matchen. Det kändes otroligt frustrerande att behöva stå brevid och inte kunna vara med och påverka men tjejerna skötte det bra och det var en fröjd för ögat att se hur dem kämpade och slet. Vi är på gång och även på rätt håll och det känns toppen. Inför sista perioden sätter Rönnby in sin förstaline "landslagskedjan" och har bra rull på oss. Trots det är jag imponerad av tjejernas insats då de visar vilja, jävlaranama och attityd. Idag är det dags för Huddinge och jag vill mer än gärna vara redo för att spela. Låret spökar men jag ska göra ett försök på uppvärmningen och se hur långt de räcker. Fick lite massage av en massör i Fagersta igår som sa att han inte trodde det var en sträckning utan kramp. Det återstå och se hur jag fungerar idag. Jag vill, jag vill, jag vill...... Bor med Emma och Tove och Emma pratade precis med Lasse som sa att jag ska gå av så fort jag känner nåt annars kan det bli så att jag är borta i sex veckor. Och det vill jag inte. Jag tar varje minut nu som den kommer och när uppvärmningen är klar ser vi om jag är med på banan eller om jag står och peppar tjejerna i båset.

Nu kör vi!!!

Ofta kommer jag till träningen med ett leende på läpparna och går därifrån med samma leeende om inte större. Idag var det inte så. När jag tar min promenad till träningarna som tar ca fem minuter hinner jag lyssna lite på musik och ladda för kvällens träning. De dagar som det är träning längtar jag från det att jag går upp till att det ska bli kväll så jag kan få träna och träffa min "andra familj". Personligen anser jag att man ska göra sitt "jobb" på träningen när man väl går dit. Man går inte dit bara för att "lojja" då kan man lika gärna stanna hemma. Vi är påverkningsbara individer och det räcker med att någon är på dåligt humör så smittar det av sig på dem andra. Detta sker mer eller mindre omedvetet. Visst finns det bra och mindre bra dagar men frågan jag ställer är: Hur kan man vara på dåligt humör mer eller mindre alltid? Hade vi spelat i division två eller tre hade jag mer accepterat att det "lojjas" lite på träningarna men för f-n vi spelar i elitserien. Så som en del beter sig och är på träningarna så kan man inte tro att det är i högsta serien som vi spelar i.

"Idag hade ett eget träningspass med löpning gett mig mer."

Jag har fått lära mig att respektera tränaren och när han/hon talar är man tyst och lyssnar. Självklart ska det kunnas diskuteras men det får finnas gränser, det är ändå tränaren som har det yttersta ansvaret och det är bara att gilla läget, Vi är många tjejer med många olika viljor, det kan inte vara det lättaste att vara tränare i FBC:s elitdamlag. Vi spelar i ett lag och för att det ska fungera är det viktigt att alla delar är på plats och att alla är delaktiga i det som sker. I annat fall kanske man ska tänka efter om det är lagidrott man vill syssla med. En del tar sig friheter mer än andra och det rubbar vår stabilitet.

Nu rycker vi upp oss och ger Täby och Västerås  vad de tål i helgen.

Lite turbulens innan matchen var inte det vi behövde idag men allt redde upp sig och vi lade fokus på matchen. Jag bad vår lagkapten Emelie att samla laget innan uppvärmningen för att ge det lilla extra. Vi stod i vår lilla ring och jag sa: Varför är vi här? För att vi tycker det är kul och roligt att spela innebandy, det är detta som vi brinner för och nu lägger vi allt tjat och gnabb bakom oss och fokuserar på den uppgift vi nu har framför oss. En för alla, alla för en. Tillsammans är vi starka och nu ska vi dra båten åt samma håll. All var vi överens och när uppvärmningen började kändes det bättre än på länge. Jag vågade inte tro på mer för stunden men när klockan tickade igång på första perioden var vi så fruktansvärt heta och på G. För första gången denna säsongen spelar vi och kämpar som ett lag och vi gör det i 60 minuter, i alla tre perioderna. Det var riktigt skoj att se att alla skötte det som dem skulle på planen. Att det sen inte räcker hela vägen är fruktansvärt surt men nu känns det som vi är på väg åt rätt håll.

We´re back on track girls........

Nu är det nästan två veckor sen jag skrev, lite dåligt samvete har jag. Måste ta tag i mig själv igen och skärpa till mig. Det har varit mycket som har fått mina två hjärnhalvor att jobba på högvarv nu den sista tiden och jag tror att det kan vara en av anledningarna till varför jag inte har haft tid, ork och engageman att skriva. Fast jag vet att jag mår så mycket bättre av att skriva men allt vågar jag inte skriva här. Därför är det tur att jag har underbara vänner som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Även min regressionsutbildning är bra då alla allltid får tid att säga om det är något speciellt som har hänt eller om det är något man vill dela med sig av. Ofta får man bra feedback från läraren och de andra deltagarna och det gör att nya tankar och funderingar börjar produceras. Alltid lär jag mig någonting nytt.

Förra helgen hade vi hemma premiär, en tung helg då vi återigen förlorade både mot Balrog (3-12) och mot Endre (4-8). Ibland känns det som vi är för passiva och att det är alldeles för lätta mål som släpps in. Självklart ska det vara skillnad på oss och ett lag som Balrog som tog sig till SM-slutspel i våras. Men siffrorna hade inte behövs bli så stora. I våra tre första matcher har vi spelat som sämst i andra perioden, jag vet inte om de "går troll"? När vi väl släpper in ett mål i andra så dröjer det inte länge innan de rasslar i nätet igen och igen och igen. Varför kan vi inte spela och vara så bra som vi är i de första och desista perioderna? Är vi för ofokuserade? Är det vimsigt och rörigt när vi hela tiden får olika direktiv? Måste ändå säga att matchen mot Endre var den bästa hittills. Alla jobbade vi och slet TILLSAMMANS som ett lag, det var härligt att se tjejer, nu fortsätter vi med det!!! Vi har haft problem med diagonalpassen som går genom försvaret över till bortre stolpen och där har motståndarna smällt in ett par kassar. Mot Endre kändes det så mycket bättre när forwarden kom ner och plockade bort den spelaren. Vilket slitgöra men ni gjorde de så bra, Tina Olofsson du gjorde det klockrent. Måste vara att de ligger i släkten :) ha ha skämt o sido.

Nu har vi tre veckors uppehåll, nästa match går av stapeln den 18 oktober mot Dalen. Då är det återigen dags för en "liten" bussresa norrut. Längtar redan...