Linda

Idag kl 08.00 var det dags för vårt allra första ultraljud. Håkan var nog mer nervös än mig men det kanske har sina förklarliga orsaker. Han känner ju inte som jag som bär det lilla livet i min mage. Det har känts helt overkligt sen den dagen den 5 januari då jag gjorde graviditetstestet. Nu däremot vet jag att det växer ett litet liv i min mage som just nu väger 177 g, har ett hjärta som slår fort (vilket är naturligt), och är en livlig varelse. Det syntes tydligt på ultraljudet att barnet ständigt var i rörelse, något som jag inte känner av riktigt ännu. Barnmorskan frågade mig om jag känt sparkar men jag vet inte riktigt hur det ska kännas. Hon förklarade att det känns som små bubblor eller fjärilar. Jag sa att det jag känt är att det ibland kittlar till lite på magen så jag får klia mig lite. Barnmorskan bekräftade då att det är barnets sparkar. Så coolt!! Vi fick tillsammans se barnet hicka, ett litet leende och att barnet kliar sig på näsan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tårarna som kunde kommit hade ju varit av ren glädje och inte av sorg. Nyfikna är vi, både jag och Håkan på vad det kommer att bli men vi valde att inte ta reda på det. Även om jag villigt ska erkänna att jag försökte titta på bilderna och se om jag kunde se något som kunde ge mig information om det är en flicka eller pojke. Det var svårt för jag visste ju inte riktigt var jag skulle titta. Ett tag trodde jag och fick fråga om det var ögat eller munnen man såg men då var det urinblåsan. Så bra koll har jag =) Jag verkar ju bli en toppenmamma som inte kan se skillnad på saker och ting.

Aldrig trodde jag att jag redan skulle kunna vara så känslig, glad och förälskad i något som jag ännu inte har träffat. Det är en helt underbar känsla att man redan har kunnat se sitt barn och fått med bilder hem. Kommer all min kärlek att räcka till Håkan, barnet och mina nära och kära?

Barnmorskan kunde inte riktigt se var moderkakan slutar så jag ska få gå på ett extra ultraljud i vecka 32 annars är det bara ett ultraljud man gör i vecka 18. Det blev en ny datum planerad för barnets födelse, istället för den 2 september blev det framflyttat till den 3 september. Så idag är jag i veckan 17+7. Vilket betyder att jag varje fredag går in i en ny vecka.

Här är det lilla livet. På första bilden kliar den sig på näsan och på den sista kan man se hur den sträcker på sig.