Linda

Alla har vi en önskan om att alltid få vara friska, krya och glada men en del dagar tar verkligen musten ur en. Dagar när man bara känner att allting är meningslöst och man undrar varför man över huvudtaget lever och håller på med det man gör. Det är då de små orden från dig får en att känna sig betydelefull och stark igen. Är det inte så? Själv kan jag säga att det är inte ofta som jag är på dåligt humör och det är jag oerhört glad över. När jag ser andra som inte mår lika bra som jag gör vill jag gärna hjälpa till att få dem på bättre tankar. Jag vet av egen erfarenhet att det är det lilla som gör det. Bara att veta att någon har sett en och gått fram och frågat hur det är med en får en att känna sig som "någon" (någon ser mig, alltså finns jag). Den känslan är nog så viktig. Alla måste få veta att dem finns till. Och Ni/Vi finns tro mig.

Om jag kan göra andra glada ger det mig energi. För hur viktigt är det inte att få beröm när man gör något bra? Det är ju det som får en att fortsätta kämpa och ge allt när man får bekräftelsen på att de man gjort är bra. Många tror jag inte vågar eller kan berömma andra, varför vet jag inte. Många sköter sitt eget och går inne i sin lilla "bubbla". Mycket tror jag handlar om att ge och ta men när personer bara ger och inte får tillbaka så tröttnar man till sist. Dessa personer tar ju all ens energi och man får ingen energi tillbaka. Medvetet tror jag att man drar sig undan från dessa personer just för att de är energitjuvar. De vill bara ha och ha. Men är energitjuvarna medvetna om är dem är just energitjuvar? Om inte, hur förklarar man för dessa?

"Ett värmande ord är bättre än inget ord alls, ett ord kan förändra mycket för den du säger det till" 

Våga ge beröm, du kommer få det dubbla tillbaka.....

I våras träffade jag två gamla vänner sen skoltiden på en husvisning. Jonas har jag gått med under hela grundskolan ute i Strövelstorp och Charlott gick jag med under gymnasietiden. Dessa två blev tillsammans under gymnasietiden och har nu två söta flickor tillsammans. Jag fick reda på av Charlott att några tjejer från klassen träffas regelbundet och frågade om jag ville vara med på dessa träffar. Självklart tänkte jag det är ju en kul idé. Jag har sen i våras inte kunnat vara med på en enda träff men idag så var det äntligen dags. Jag körde direkt från Växjö till Charlott där satt Ann-sofie och precis efter mig kom Therese. Tillägas bör att det är ca elva år sen vi tog studenten och jag kan säga att det är inte mycket som har ändrats. Alla såg ut som vanligt och vi pratade på som om vi inte varit ifrån varandra mer än några veckor över ett sommarlov. Ann-sofie hade också två små söta flickor, det var bara jag och Therese som inte har tagit vårt förnuft till fånga. Men det kommer väl så småningom. Helena och Ylva skulle också varit med idag men hade fått förhinder men förhoppningvis ser jag dem nästa gång vi ses för vi har redan bokat in ett nytt datum. När jag satt där med dessa tjejer ville jag inte gå hem men jag var tvungen då jag skulle iväg och jobba. Längtar redan till nästa gång och är det så att jag jobbar så ska jag ta ledigt för jag missar inte en gång till. Tänk vad jag har gått miste om under alla dessa år med dessa tjejer som jag har hittat på galenskaper med. Oj oj oj... en del minnen och händelser kom upp idag och till nästa gång lovade jag att ta med lite fotografier sen gymnasietiden. Det kan bli mycket skratt.

Åååå läste precis ditt avslut på bloggen...du ska veta som jag låter tårarna rinna ner på mattan nu... hör inte vad tv:n skriker ut, ser inte att andra msn-fönster blinkar... du är verkligen så otroligt betydelsefull för mig, jag blir rädd när jag tänker på att vi kanske inte träffats... Oavsett vad vi kommer jobba med i framtiden, så var det ändå utbildningen och tre år i Växjö som förde oss tillsammans. Att fått träffa din bror, Louise, Håkan, dina föräldrar med respektive, Eva och andra viktiga personer i ditt liv har betytt otroligt mycket för mig, och jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på det. Vill verkligen inte ha träffat någon av dom för sista gången, vill vara en i ditt liv. Tänk på vår examensdag, jag med min familj på 106:an och du i din lägenhet bara stenkast bort som jag sprang runt hörnan bara för att se dig vackra igen... Glöm aldrig den dagen och kvällen, lova mig det... jag kommer aldrig glömma... Alla bilder måste påminna oss...

Så viktigt, så härligt!!! Bra jobbat tjejer!!  Riktigt roligt att se. Alla var duktiga och slet idag men planens gigant i dagens match är solklart Tove Johansson. Vilket kämpe, vilken tjej, vilket slit. F-n va kul och se och trots ett ont knä kämpar hon sig genom matchen med bravur. 

Själv satt jag på bänken denna match men jag hade den känslan redan efter gårdagens match och även när jag vaknade i morse. Visst är det tråkigt men på bänken ser man allting på ett annat sätt. Visst kan man få känslan av man inte tillhör laget men Emelie visade med stort hjärta att de som sitter på bänken tillhör laget.

"Emelie personifierar det som ska finnas i ett lag. Vilja, kämparglöd och får på sitt sätt alla att trivas och känna sig delaktiga"

Min hals är inte bra, jag har knappt någon röst kvar, mandlarna är svullna och jag känner mig allmänt kass. Men imorgon är det en ny vecka och jag tar nya friska tag. Några frågetecken finns för veckan men dem tar jag när det är dags. Nu ska jag kurera min hals.

Nu är vi spellediga till den 29 november då vi möter Pixbo hemma. Det är sista matchen innan serien vänder.

Hur mycket jag än funderar och vrider på saker och ting så kan jag inte förstå. Vad var det som hände egentligen? Det går inte en dag utan att min hjärna arbetar på högvarv och ändå kommer jag ingenvart. Men det är kanske så det ska vara. Vad vet jag.

Bor på Scandic hotell i Järva tillsammans med Emma och Tove. Igår vid läggdags hade jag sagostund för mina rumskamrater men det var inte vilka "sagor" som helst. De förgyllde vår tillvaro denna lördagskväll. Mer sagor kommer det bli nästa gång. Eller hur tjejer? =)

När man ligger så här och bara pratar lite allmänt utanför innebandyplanen kommer man snabbt fram till att man har mer gemensamt än man tror. Världen är inte så stor som man tror och saker som man själv har funderat kring tänker andra likadant om. Det är märkligt men så är det och jag har även fått erfara det från min utbildning till regressionsterapeut. Man kan säga att omedvetet så kan man få andra som man umgås med på samma tankar. Det är lite obehagligt men lite häftigt.

Så nära men ändå inte....Vi tar ledningen med 3-0 och allt känns stabilt och bra. Vi håller oss till det spelet som vi sedan tidigare i veckan har pratat om. Själv drar jag på mig kramp i baksidan på högerlåret i slutet av andra perioden och kan inte fortsätta spela mer i matchen. Det kändes otroligt frustrerande att behöva stå brevid och inte kunna vara med och påverka men tjejerna skötte det bra och det var en fröjd för ögat att se hur dem kämpade och slet. Vi är på gång och även på rätt håll och det känns toppen. Inför sista perioden sätter Rönnby in sin förstaline "landslagskedjan" och har bra rull på oss. Trots det är jag imponerad av tjejernas insats då de visar vilja, jävlaranama och attityd. Idag är det dags för Huddinge och jag vill mer än gärna vara redo för att spela. Låret spökar men jag ska göra ett försök på uppvärmningen och se hur långt de räcker. Fick lite massage av en massör i Fagersta igår som sa att han inte trodde det var en sträckning utan kramp. Det återstå och se hur jag fungerar idag. Jag vill, jag vill, jag vill...... Bor med Emma och Tove och Emma pratade precis med Lasse som sa att jag ska gå av så fort jag känner nåt annars kan det bli så att jag är borta i sex veckor. Och det vill jag inte. Jag tar varje minut nu som den kommer och när uppvärmningen är klar ser vi om jag är med på banan eller om jag står och peppar tjejerna i båset.

Nu kör vi!!!

Kan man säga att en förkylning betyder någoting? Är det kroppen som säger ifrån att man inte har tagit hand om den som man borde eller är det rent av så att kroppen reagerar på det som händer runt omkring en. Jag är sällan sjuk "peppar peppar ta i trä" men på mindre än två månader har jag haft två ordentliga förkylningar. Vädret och årstiden som nu råder har även en stor roll i det hela. Det är väl så att man får räkna med förkylningar och sjukdomar i dessa tider när det börjar bli lite sämre och kallare väder.

Mina planer för helgen hade varit att jag skulle åkt upp till Växjö nu idag för att titta på min gamla klubb Ingelstad när dem spelar match ikväll. Skulle varit så kul att få träffa min "Silverräv", Pålle och de andra i laget. Men jag ska ju upp till Växjö den 21-23 november så jag får väl hålla mig till dess. Jag skulle även passat på att hälsa på mitt gamla jobb City Gross för att se hur mina gamla arbetskamrater har det. Min förkylning sätter stopp för denna resa då jag inte känner mig riktigt kry. Dessutom åker vi halv åtta imorgonbitti med laget upp till Västerås för att spela match mot Rönnby. Därefter blir det ytterligare några mil i buss upp till Huddinge där vi ska bo på hotell och sen spela match på söndag. På träningarna som vi haft i veckan har jag varit ganska passiv, mitt flås har inte varit okej och är inte det nu heller. Tur i oturen är att jag har haft min lediga vecka från jobbet så jag har kunnat slappa och ta hand om mig själv ordentligt. Men jag har svårt för att bara vara, men denna gång har jag verkligen klarat av att få vara trött och sjuk och inte göra någonting. Jag har mer eller mindre legat nerbäddad och påklädd och tittat på en del filmer och läst en bok. Jag har fått tips om många hälsokurer men jag tror mer på att bara ta det lugnt. Jag vill helst inte ens ta en ipren eller ibumetin om jag är sjuk och använder inte ens nässpray. Kanske löjligt men jag klarar mig ju bra utan. Hur gjorde man förr i tiden? Då hade man inte tillgång till de läkemedel som vi har i dag. Nej, jag står fast vid att klara mig själv tills den dagen då jag verkligen och då menar jag verkligen behöver något för att kurera mig och min kropp.

Efter helgen som gått har jag återigen dragit på mig en förkylning och jag vet inte var den kommer ifrån. Jag har varit duktig med att ta ordentligt med kläder på mig just för att jag ska hålla mig fri från förkylning och feber. Jag hörde av mig till "Chelle" i tid innan träningen och meddelade att jag inte kunde köra fullt ut men som senare blev att jag inte tränade alls. Och det var nog ett klokt beslut. Svaret som jag fick av "Chelle"  löd så här: Sluta spring i bar överkropp på helgerna när ni festar....jag svarade honom med att om det ändå varit så väl, då hade jag ju i alla fall vetat varför jag blivit förkyld. Inte mycket att göra nu mer än att försöka kurrera sig med hälsokurer av alla de slag. Fast en dag som denna känns det som det kvittar om man är sjuk. Vädret är ändå tråkigt och då kan man lika gärna ligga på soffan med filt, tända ljus och fördjupa sig i en bra bok. Men jag känner för att göra något annat, baka kanske? Men det är väl inget smart drag när man är full av baciller. Väntar nog någon dag till är ju trots allt ledig hela veckan och det gynnar kan jag säga.

Under de sista veckorna har jag kommit underfund med en hel del. Jag vet nu vad jag vill göra i framtiden och ingenting kan stoppa mig. Som en vän sa till mig:

Linda, det du har gjort kan du inte göra något åt. Det är de som du inte gjorde som du kommer att ångra i framtiden.

Det stämmer bra in på mig, för det är verkligen så jag känner. Jag kan inte stå kvar på perrongen och se på när tåget går, jag måste hoppa på och se vad mer jag kan få ut av vad livet har att erbjuda.

Längtar så himla mycket till den helgen i december då jag ska till Göteborg tillsammans med Lisa och hälsa på Ztina. Allt kommer kännas som under Växjötiden och det kommer förmodligen pratas en hel del gamla minnen men även nya och kommande. Om jag känner oss rätt kommer det bli en helg full med skratt och tårar  som jag får chans att tillbringa med fantastiska vänner. Med er kan jag verkligen prata om allt, skratta och gråta och det är en skön och befriande känsla. Ingen som dömer en utan vi tycker om varandra för den vi är. Ingen är mer än någon annan. Tänk om jag inte flyttat till  Växjö, då hade jag aldrig fått träffa er alla och inte fått veta att NI fanns till. Vill inte ens tänka i de banorna Vi har haft med -och motgångar, diskussioner och dispyter men......NI är verkligen personen som förgyller mitt liv och som jag inte vill vara utan. Vi finns alltid till för varandra.