Linda

Kan knappt tro det men nu är det bara en vecka kvar tills det planerade datumet infaller. Dygnets alla timmar går nu åt till att känna efter om jag känner något utöver det vanliga. Det kan ju faktiskt vara på gång. Men än så länge är det lugnt trots att jag vid ett flertal tillfällen trott att det är dags och den känslan som infinner sig i min kropp då går inte att beskriva. Jag tror det är en blandning av rädsla och spänning, när känslan kommer över mig undrar jag ibland vad jag har gett mig in på. Det kommer säkert visa sig när allt väl är klart. Att snart få se vad ens kropp klarar av ska bli härligt men just nu är tankarna fokuserade vid ordet smärta. Hur hög smärtgräns har jag egentligen? Hur mycket smärtlindring behöver jag? Kommer smärtan få mig att gråta eller kommer jag att se det som ett träningspass där varje värk är ett berg som jag ska ta mig över? Frågorna är många och bara jag kan väl svara på dessa när det hela är över.

7 dagar kvar men det kan bli 14 men JAG hoppas så klart tidigare så man inte behöver dra ut på det.

Snart har vi vårt första möte, du lilla varelse som lever loppan i magen. Vem är du? Hur ser du ut? Pojke eller flicka?