Linda

När vädret är dåligt och man inte kan ta sig ut då får man ju roa sig på annat sätt. Just nu är jag inne i ett stim och syr kläder till både mig och Hilma. Fick en symaskin när jag tog examen och nu ska den återigen dammas av.

Hilma har fått sjal och pannband men det kommer mera :)

Nu är det åter igen schalgertider och Hilma måste introduseras för denna magi. Schlagerkvällarna till ära så har hon fått ett schlagerband som ska bäras. Hon är med på noterna :) men i sportsammanhang blir det då innebandy eller fotboll för denna sköna dam???

Blev inbjudna att vara med Pierre Louise Pernilla och Oskar att åka pulka och grilla korv. Hilma var sjlävklart med och hennes kinder blev ljuvligt röda av det kalla vädret men hon njöt och var på sitt vanliga glada goda humör.

Tre veckor har nu gått sen lilla Hilma kom till världen. Tanken har varit att jag skulle skrivit här tidigare men tiden har liksom inte räckt till av någon anledning.

Många säger att en förlossning är den mest emotionella, fysiska och psykiska utmaning man går igenom som kvinna och nu i efterhand kan jag bara hålla med MEN det resulterar i något fint till slut. Från min första värk som kom på lördagsmorgonen 05.30 till Hilma föddes natten mellan måndagen och tisdagen 03.46 var jag i min egen lilla bubbla. Tiden hemma var skön men varken jag eller Håkan orkade engagera oss i något större. Vi låg mest på soffan och räknade tiden mellan värkarna. Värkarna var väldigt oregelbunda och när jag ringde till förlossningen på lördagsmorgonen tyckte dem att jag skulle vänta och höra av mig igen. Jag väntade till söndagkväll klockan 22. Svaret jag fick var att vänta ytterligare, vilket vi gjorde men jag var nära till tårar. Inte för smärtan utan för att jag inte fått sova. 48 timmar efter första värken väcker jag Håkan och säger att nu kör vi, nu orkar jag inte vänta längre. Vi ringde återigen förlossningen för att berätta att vi var på väg. Barnmorskorna klämde och kände och beslutade att vi fick stanna kvar. En underbar känsla och ett lugn infann sig. Dock var det inte dags ännu för Hilma att entra världen. Jag hann med att ta en lång promenad med stöd av Håkan, så fort en värk kom var han min stöttepelare och jag en hängade kloss på honom. När vi kom tillbaka till förlossningen hade jag öppnats ytterligare 3 cm så nu var vi uppe på totala 6-7 cm. Jag fick då chansen att lägga mig i ett varmt bad och det tackade jag inte nej till. Ljuv musik, tända ljus och ett varmt bad och Håkan bredvid, då infann sig ytterligare ett lugn. Jag låg i badet i ca 2 timmar men detta resluterade inte i fler öppnade cm. Då bestämde man sig för att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade ut i sängen och det kändes verkligen som jag kissade på mig. När klockan närmade sig 21.30 var det dags för nattpasset att gå på. Det var då fjärde arbetspasset/personalstyrkan som kom under min tid på förlossningen. Då började jag känna av en ordentlig smärta i ryggen. Värkarna kunde jag hantera men smärtan i ryggen var olodlig. Håkan hade under dagen fått massera min rygg men nu ville jag knappt att någon skulle röra mig. Barnmorskan som gick på nattpasset var en äldre dam vid namn Anna-Lena och när jag och Håkan såg henne så kände vi båda två att kemin mellan oss inte skulle stämma MEN så fel vi hade. A-L var helt underbar. Hpn frågade när vi hade kommit in och sa bara: Kära nån, har ni varit här så länge och ingenting har hänt och du är förstföderska. Nu ska vi få ut ert barn. Hon ville sätta EP direkt vilket jag förklarade att jag hade velat ha innan men ingen hade gett mig det. Nu började det hända saker. Många höll på och fixa med mig med slangar, nålar och klädbyte. Drop skulle sättas innan man la in bedövningen i ryggen. EP var som många säger en känsla av att komma till himmelriket. Smärtan försvann och jag hade enbart lustgas till värkarna som jag kände att jag kunde hantera.  Trots bra arbete av barnmorskorna och att värkarna kom tätare så ville inte Hilma tränga ner i mitt bäcken. Då började diskussionerna om kejsarsnitt. Jag som började känna att EP började släppa kände bara att gör vad ni vill bara barnet kommer ut. Till sist var smärtan så olidlig så tårarna kom, Håkan som stod bredvid led nog ändå mer än vad jag gjorde men han fanns där för mig hela tiden och gjorde ett bra jobb. Älskar dig Håkan, vi är ett bra team. När beslutet väl är taget att det blir snitt fick Håkan ta på sig de gröna kirurgkläderna. Även om det tog många timmar för Hilma att titta ut så känns det idag som allt gick så fort. De bedövade mig från höften och neråt så jag kunde inte röra eller känna mina fötter. Jag skakade hela jag som om jag hade frossa men det var tydligen normalt när spänningarna släpper i kroppen. När hon väl kommer ut visar de henne för mig och Håkan. Det första jag säger till Håkan är: - Jag hade rätt, det blev en tjej. Sen kommer tårarna, vilken underbart magisk känsla. Jag är mamma, jag har fött ett barn och allt gick bra trots att det tog lång tid.

Vårt lilla underverk, min egna lilla familj!!

Denna gången hos barnmorskan var det dags för en glykosbelastning, vilket innebär att det ska mäta mitt blodsocker i kroppen och se så jag inte har graviditetsdiabetes. Jag har hört mycket om sockerlösningen man ska dricka och det jag kan säga är att det var inte gott. Så fruktansvärt sött. Jag drack halva glaset och tog sen en paus, då kände jag att det var på väg upp igen. Lika bra att svepa resten med och det gjorde jag med besked. Därefter fick jag ett eget rum med säng så jag kunde vila de två timmarna som jag var tvungen att vara kvar. Hade samtal med barnmorskan och hon mätte min mage och den växer som de ska. Positivt överraskad blev jag när jag ställde mig på vågen. Hade mer eller mindre väntat mig en tillsägelse om min vikt men barnmorskan var nöjd. Jag hade bara gått upp 1 kg på en månad och det var jättebra. Jag är nöjd, stolt och glad. När jag nu har kommit så här långt i graviditeten har jag nästan glömt hur dåligt jag mådde i början för nu mår jag prima. Glömmer nästan av att jag har magen ibland förutom när det sparkar. Mitt blodsockervärde var normalt så allt är som det ska och det känns bra. Har börjat känna av sammandragningar och det är inte lika skönt. Magen är hård som en boll ibland och det känns lite obehagligt. Då kan jag fundera på hur jag ska klara en förlossning men det ska jag nog fixa hehe.... 

Så underbart vackert och välplanerat. Jag blir tårögd av bara tanken. Allt var så perfekt till och med vädret hade de lyckats med. Blödig som man är så hann inte brudparet in i kyrkan förrän jag kände att ögonen började tåras. Hur skulle detta sluta tänkte jag.  Aldrig tror jag att jag har varit så stolt över någon/några, Louise du är så välkommen i släkten. För att försöka hålla tårarna i shack så höll jag på att pela med ditten och datten samtidigt som jag ville se på dessa två underbart vackra personer hela tiden. När löftena gavs brast de ännu mer och det värsta var ju att jag hade glömt servetter. Jag kunde inte torka tårarna men mamma som satt bakom hade reserver som tur var. När paret vänder sig mot församlingen ( jag satt längst fram) så vet jag inte var jag ska ta mig till. Aldrig har jag skådat nåt så vackert. Tjatigt, ja kanske men det bryr jag mig inte om. För jag menar de verkligen. När sen solot "Always" ska sjungas innan brudparet ska gå ut så rinner åter tårarna. Mycket är nog hormoner men jag vet att jag ändå hade gråtit en skvätt om jag inte varit gravid.

Tal var jag ju tvungen att hålla för brudparet och här är ett utdrag av det:

Älskade lillebror
idag känns det som du blivit vuxen och stor
till altaret du har gått
och en underbar och vacker fru har fått.

Du vet att jag älskar dig så in i Norden
även om jag inte alltid uttrycker mig med de orden
Jag är så glad att just du är Du
men är ännu gladare för att det är Ni två nu

Louise du är en toppenbrud
och är så underbart vacker i din vita skrud
Idag har du och Pierre blivit ett äkta par
Ni kommer stå vid varandras sida i många år och dar.

Kyrkans klockor har ringt och Ni har gått ut
nu börjar ett nytt kapitel i sagan som kommer vara livet ut.








All lycka och välgång till brudparet

Wiiiiiieeeeeeeee!!! Och så kom äntligen vår första poäng...Viktigt tjejer!! Vilken härlig dag om man jämför med lördagens fadäs. Den dagen och matcher är nu glömd för igår (söndag) var det ett helt nytt lag med ett jävlarannama, attityd och inställning som beträdde planen i FBC Arena då vi tog emot Västerås. Till hjälp denna match hade vi "Chelle" herrarnas tränare och det var stor skillnad på fokus hos tjejerna. Vi träffades redan klockan 10.15 ute på Erikslund för att äta tillsammans och snacka lite. Vid mitt bord satt Anna, Tina, My, Maria och Jennifer. Men för att höja stämningen hade vi roliga timmen. Ja jisses vad jag fick använda mina skrattmuskler och ont i käkarna fick jag av allt skrattande. vi rev av den ena roliga historian efter den andra. Att man var ensam om sin sjuka humor kan man ju glömma, kändes skönt att få dela den med andra som har likadan sjuk humor som en själv. Helt galet. Vi for till hallen och samlades där runt 12. Jag hade Emma och Tove i min bil och vi laddade med att spelade "Het" med Björn Rosenström på hög volym och sjöng hellre än bra med i texten. Innan matchen var det genomgång och den höll Chelle i. Alla lyssnade intensivt och verkade vara fullt fokuserade. Han var tydlig med att om vi inte hade något bra att säga under matchen så var man tyst och lyssnade istället på vad han eller Krilla hade att säga.

"Ska vi hälla vatten eller bensin på elden? Givetvis besin för att hålla lågan vid liv, vatten dödar elden så därför heller vi vattnet i oss för att fylla på med vätska."

Söndagen den 26 oktober var den datum då FBC dam steg ut och tog för sig och krigade till sig ett poäng. Mer rättvist hade varit om vi fått alla tre poäng men vi var ändå ruggigt bra och fokuserade denna match. Alla hjälpte verkligen varandra både på och utanför planen. Kan inget mer än säga att det var otroligt viktigt för oss att ta poäng nu. Dels för att förbättra stämningen i laget både på träning och match och dels för att vi ska hänga på och inte få så stort glapp till lagen ovanför oss i serien. Nu är ribban lagd och kan vi bara fortsätta som mot Västerås så kommer poängen att trilla in till oss och det kommer INTE att vara en tillfällighet.
Härligt jobbat ALLIHOPA!!! Det här var vi värda.

Tillsammans är vi starka!!