Linda

Ofta kommer jag till träningen med ett leende på läpparna och går därifrån med samma leeende om inte större. Idag var det inte så. När jag tar min promenad till träningarna som tar ca fem minuter hinner jag lyssna lite på musik och ladda för kvällens träning. De dagar som det är träning längtar jag från det att jag går upp till att det ska bli kväll så jag kan få träna och träffa min "andra familj". Personligen anser jag att man ska göra sitt "jobb" på träningen när man väl går dit. Man går inte dit bara för att "lojja" då kan man lika gärna stanna hemma. Vi är påverkningsbara individer och det räcker med att någon är på dåligt humör så smittar det av sig på dem andra. Detta sker mer eller mindre omedvetet. Visst finns det bra och mindre bra dagar men frågan jag ställer är: Hur kan man vara på dåligt humör mer eller mindre alltid? Hade vi spelat i division två eller tre hade jag mer accepterat att det "lojjas" lite på träningarna men för f-n vi spelar i elitserien. Så som en del beter sig och är på träningarna så kan man inte tro att det är i högsta serien som vi spelar i.

"Idag hade ett eget träningspass med löpning gett mig mer."

Jag har fått lära mig att respektera tränaren och när han/hon talar är man tyst och lyssnar. Självklart ska det kunnas diskuteras men det får finnas gränser, det är ändå tränaren som har det yttersta ansvaret och det är bara att gilla läget, Vi är många tjejer med många olika viljor, det kan inte vara det lättaste att vara tränare i FBC:s elitdamlag. Vi spelar i ett lag och för att det ska fungera är det viktigt att alla delar är på plats och att alla är delaktiga i det som sker. I annat fall kanske man ska tänka efter om det är lagidrott man vill syssla med. En del tar sig friheter mer än andra och det rubbar vår stabilitet.

Nu rycker vi upp oss och ger Täby och Västerås  vad de tål i helgen.

Lite turbulens innan matchen var inte det vi behövde idag men allt redde upp sig och vi lade fokus på matchen. Jag bad vår lagkapten Emelie att samla laget innan uppvärmningen för att ge det lilla extra. Vi stod i vår lilla ring och jag sa: Varför är vi här? För att vi tycker det är kul och roligt att spela innebandy, det är detta som vi brinner för och nu lägger vi allt tjat och gnabb bakom oss och fokuserar på den uppgift vi nu har framför oss. En för alla, alla för en. Tillsammans är vi starka och nu ska vi dra båten åt samma håll. All var vi överens och när uppvärmningen började kändes det bättre än på länge. Jag vågade inte tro på mer för stunden men när klockan tickade igång på första perioden var vi så fruktansvärt heta och på G. För första gången denna säsongen spelar vi och kämpar som ett lag och vi gör det i 60 minuter, i alla tre perioderna. Det var riktigt skoj att se att alla skötte det som dem skulle på planen. Att det sen inte räcker hela vägen är fruktansvärt surt men nu känns det som vi är på väg åt rätt håll.

We´re back on track girls........

Nu är det söndags morgon. Vi kom fram kl ett i natt till Siljan hotell och jag fick dela rum med Carro. Jag kände inte att jag var speciellt trött men vågade inte starta tv:n för då hade jag väl fastnat i någon film men även av för respekt för Carro som ville sova så satte jag inte igång tv:n. Hon hade dock fullt upp med att skicka sms, jag hörde tydligt i tystnaden på rummet hur hennes fingrar tryckte på de små knapparna på mobilen. Det var ju inte hennes första sms om jag säger så, det gick snabbt för henne att skriva. Fast jag känner igen mig och jag tror "vår" generation skickar mer meddelande än vi pratar i telefon, vilket både har för- och nackdelar. I ett sms kan man skriva precis det som man inte vågar eller kan säga man har möjligheten att gömma sig lite om man jämför med att prata i telefon. Det är också ett bra alternativ till om man inte orkar prata med den som man skickar till. Jag personligen uppskattar att få sms, då vet man att det är någon som tänker på en, bryr sig om en eller bara har tråkigt och vill att man ska förgylla deras tillvaro. Lika kul tycker jag det är att skicka sms och det går av bara farten. Ibland undrar jag hur många sms jag har skickat sen jag fick min första mobil. Vet inte ens om jag vågar tänka tanken :) Då det handlar om att prata i telefon tycker jag också att man i och för sig gömmer sig men man hör i alla fall rösten på den man pratar med. Det bästa är att träffas ögon mot ögon men det är också då man är mest öppen och sårbar. Då läser man av den andra personen direkt på kroppsspråk och ansiktsuttryck. Bor man i två olika städer, långt ifrån varandra finns ju inte möjligheten att springa på varandra på stan eller bara ses och snacka lite, då sker allt över telefon eller mail. Telefonen är en bra uppfinning, dels för att kunna hålla kontakten med andra långt borta och dels för att höra den andras röst som kanske befinner sig i andra änden av Sverige. Att få höra en röst som är betydelsfull betyder så mycket för mig. Min vän Ztina som bor i Göteborg som jag inte träffar så mycket nu som när vi bodde i Växjö saknar jag som attan. Nu träffades vi i helgen när jag hade fest och bara att få se henne och höra henne får mig att må så bra. Hon kom fram till mig när hon skrivit i den "gröna boken" som jag fick och såg att hon hade tårar i ögonen, jag kunde känna med henne och fick också tårar att falla. Vi brukar för det mesta bara höras på sms eller msn men ååååå vilken underbar tjej detta är. Tiden på universitetet är den bästa någonsin då jag träffade vänner för livet, Ztina; Jenny, Jonna, Lisa och Mette. En del har jag mer kontakt med än andra men jag känner ändå att vi kommer ha kontakt livet ut. Love you girls och saknar alla våra galna studer tillsammans i Växjö.

Nu sitter jag på rummet och Carro ligger i sängen bredvid. Hon tvingar mig att sätta på dansbandsdax.se, hon är konstig men en supertrevlig och go tjej. Som jag garva när hon berättar att hon sitter och lyssnar dansbandsdax på jobbet. Ha ha, sitter här med ett leende på läpparna, tokiga lilla tös.

Snart är det dags för match igen och jag har börjat ladda. Nu är det f-n dags för poäng tjejer. Kom igen!!!

Nu är det nästan två veckor sen jag skrev, lite dåligt samvete har jag. Måste ta tag i mig själv igen och skärpa till mig. Det har varit mycket som har fått mina två hjärnhalvor att jobba på högvarv nu den sista tiden och jag tror att det kan vara en av anledningarna till varför jag inte har haft tid, ork och engageman att skriva. Fast jag vet att jag mår så mycket bättre av att skriva men allt vågar jag inte skriva här. Därför är det tur att jag har underbara vänner som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Även min regressionsutbildning är bra då alla allltid får tid att säga om det är något speciellt som har hänt eller om det är något man vill dela med sig av. Ofta får man bra feedback från läraren och de andra deltagarna och det gör att nya tankar och funderingar börjar produceras. Alltid lär jag mig någonting nytt.

Förra helgen hade vi hemma premiär, en tung helg då vi återigen förlorade både mot Balrog (3-12) och mot Endre (4-8). Ibland känns det som vi är för passiva och att det är alldeles för lätta mål som släpps in. Självklart ska det vara skillnad på oss och ett lag som Balrog som tog sig till SM-slutspel i våras. Men siffrorna hade inte behövs bli så stora. I våra tre första matcher har vi spelat som sämst i andra perioden, jag vet inte om de "går troll"? När vi väl släpper in ett mål i andra så dröjer det inte länge innan de rasslar i nätet igen och igen och igen. Varför kan vi inte spela och vara så bra som vi är i de första och desista perioderna? Är vi för ofokuserade? Är det vimsigt och rörigt när vi hela tiden får olika direktiv? Måste ändå säga att matchen mot Endre var den bästa hittills. Alla jobbade vi och slet TILLSAMMANS som ett lag, det var härligt att se tjejer, nu fortsätter vi med det!!! Vi har haft problem med diagonalpassen som går genom försvaret över till bortre stolpen och där har motståndarna smällt in ett par kassar. Mot Endre kändes det så mycket bättre när forwarden kom ner och plockade bort den spelaren. Vilket slitgöra men ni gjorde de så bra, Tina Olofsson du gjorde det klockrent. Måste vara att de ligger i släkten :) ha ha skämt o sido.

Nu har vi tre veckors uppehåll, nästa match går av stapeln den 18 oktober mot Dalen. Då är det återigen dags för en "liten" bussresa norrut. Längtar redan...