Linda

Ofta kommer jag till träningen med ett leende på läpparna och går därifrån med samma leeende om inte större. Idag var det inte så. När jag tar min promenad till träningarna som tar ca fem minuter hinner jag lyssna lite på musik och ladda för kvällens träning. De dagar som det är träning längtar jag från det att jag går upp till att det ska bli kväll så jag kan få träna och träffa min "andra familj". Personligen anser jag att man ska göra sitt "jobb" på träningen när man väl går dit. Man går inte dit bara för att "lojja" då kan man lika gärna stanna hemma. Vi är påverkningsbara individer och det räcker med att någon är på dåligt humör så smittar det av sig på dem andra. Detta sker mer eller mindre omedvetet. Visst finns det bra och mindre bra dagar men frågan jag ställer är: Hur kan man vara på dåligt humör mer eller mindre alltid? Hade vi spelat i division två eller tre hade jag mer accepterat att det "lojjas" lite på träningarna men för f-n vi spelar i elitserien. Så som en del beter sig och är på träningarna så kan man inte tro att det är i högsta serien som vi spelar i.

"Idag hade ett eget träningspass med löpning gett mig mer."

Jag har fått lära mig att respektera tränaren och när han/hon talar är man tyst och lyssnar. Självklart ska det kunnas diskuteras men det får finnas gränser, det är ändå tränaren som har det yttersta ansvaret och det är bara att gilla läget, Vi är många tjejer med många olika viljor, det kan inte vara det lättaste att vara tränare i FBC:s elitdamlag. Vi spelar i ett lag och för att det ska fungera är det viktigt att alla delar är på plats och att alla är delaktiga i det som sker. I annat fall kanske man ska tänka efter om det är lagidrott man vill syssla med. En del tar sig friheter mer än andra och det rubbar vår stabilitet.

Nu rycker vi upp oss och ger Täby och Västerås  vad de tål i helgen.