En förlossning som kan liknas med ett maraton
Tre veckor har nu gått sen lilla Hilma kom till världen. Tanken har varit att jag skulle skrivit här tidigare men tiden har liksom inte räckt till av någon anledning.
Många säger att en förlossning är den mest emotionella, fysiska och psykiska utmaning man går igenom som kvinna och nu i efterhand kan jag bara hålla med MEN det resulterar i något fint till slut. Från min första värk som kom på lördagsmorgonen 05.30 till Hilma föddes natten mellan måndagen och tisdagen 03.46 var jag i min egen lilla bubbla. Tiden hemma var skön men varken jag eller Håkan orkade engagera oss i något större. Vi låg mest på soffan och räknade tiden mellan värkarna. Värkarna var väldigt oregelbunda och när jag ringde till förlossningen på lördagsmorgonen tyckte dem att jag skulle vänta och höra av mig igen. Jag väntade till söndagkväll klockan 22. Svaret jag fick var att vänta ytterligare, vilket vi gjorde men jag var nära till tårar. Inte för smärtan utan för att jag inte fått sova. 48 timmar efter första värken väcker jag Håkan och säger att nu kör vi, nu orkar jag inte vänta längre. Vi ringde återigen förlossningen för att berätta att vi var på väg. Barnmorskorna klämde och kände och beslutade att vi fick stanna kvar. En underbar känsla och ett lugn infann sig. Dock var det inte dags ännu för Hilma att entra världen. Jag hann med att ta en lång promenad med stöd av Håkan, så fort en värk kom var han min stöttepelare och jag en hängade kloss på honom. När vi kom tillbaka till förlossningen hade jag öppnats ytterligare 3 cm så nu var vi uppe på totala 6-7 cm. Jag fick då chansen att lägga mig i ett varmt bad och det tackade jag inte nej till. Ljuv musik, tända ljus och ett varmt bad och Håkan bredvid, då infann sig ytterligare ett lugn. Jag låg i badet i ca 2 timmar men detta resluterade inte i fler öppnade cm. Då bestämde man sig för att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade ut i sängen och det kändes verkligen som jag kissade på mig. När klockan närmade sig 21.30 var det dags för nattpasset att gå på. Det var då fjärde arbetspasset/personalstyrkan som kom under min tid på förlossningen. Då började jag känna av en ordentlig smärta i ryggen. Värkarna kunde jag hantera men smärtan i ryggen var olodlig. Håkan hade under dagen fått massera min rygg men nu ville jag knappt att någon skulle röra mig. Barnmorskan som gick på nattpasset var en äldre dam vid namn Anna-Lena och när jag och Håkan såg henne så kände vi båda två att kemin mellan oss inte skulle stämma MEN så fel vi hade. A-L var helt underbar. Hpn frågade när vi hade kommit in och sa bara: Kära nån, har ni varit här så länge och ingenting har hänt och du är förstföderska. Nu ska vi få ut ert barn. Hon ville sätta EP direkt vilket jag förklarade att jag hade velat ha innan men ingen hade gett mig det. Nu började det hända saker. Många höll på och fixa med mig med slangar, nålar och klädbyte. Drop skulle sättas innan man la in bedövningen i ryggen. EP var som många säger en känsla av att komma till himmelriket. Smärtan försvann och jag hade enbart lustgas till värkarna som jag kände att jag kunde hantera. Trots bra arbete av barnmorskorna och att värkarna kom tätare så ville inte Hilma tränga ner i mitt bäcken. Då började diskussionerna om kejsarsnitt. Jag som började känna att EP började släppa kände bara att gör vad ni vill bara barnet kommer ut. Till sist var smärtan så olidlig så tårarna kom, Håkan som stod bredvid led nog ändå mer än vad jag gjorde men han fanns där för mig hela tiden och gjorde ett bra jobb. Älskar dig Håkan, vi är ett bra team. När beslutet väl är taget att det blir snitt fick Håkan ta på sig de gröna kirurgkläderna. Även om det tog många timmar för Hilma att titta ut så känns det idag som allt gick så fort. De bedövade mig från höften och neråt så jag kunde inte röra eller känna mina fötter. Jag skakade hela jag som om jag hade frossa men det var tydligen normalt när spänningarna släpper i kroppen. När hon väl kommer ut visar de henne för mig och Håkan. Det första jag säger till Håkan är: - Jag hade rätt, det blev en tjej. Sen kommer tårarna, vilken underbart magisk känsla. Jag är mamma, jag har fött ett barn och allt gick bra trots att det tog lång tid.
Vårt lilla underverk, min egna lilla familj!!
Många säger att en förlossning är den mest emotionella, fysiska och psykiska utmaning man går igenom som kvinna och nu i efterhand kan jag bara hålla med MEN det resulterar i något fint till slut. Från min första värk som kom på lördagsmorgonen 05.30 till Hilma föddes natten mellan måndagen och tisdagen 03.46 var jag i min egen lilla bubbla. Tiden hemma var skön men varken jag eller Håkan orkade engagera oss i något större. Vi låg mest på soffan och räknade tiden mellan värkarna. Värkarna var väldigt oregelbunda och när jag ringde till förlossningen på lördagsmorgonen tyckte dem att jag skulle vänta och höra av mig igen. Jag väntade till söndagkväll klockan 22. Svaret jag fick var att vänta ytterligare, vilket vi gjorde men jag var nära till tårar. Inte för smärtan utan för att jag inte fått sova. 48 timmar efter första värken väcker jag Håkan och säger att nu kör vi, nu orkar jag inte vänta längre. Vi ringde återigen förlossningen för att berätta att vi var på väg. Barnmorskorna klämde och kände och beslutade att vi fick stanna kvar. En underbar känsla och ett lugn infann sig. Dock var det inte dags ännu för Hilma att entra världen. Jag hann med att ta en lång promenad med stöd av Håkan, så fort en värk kom var han min stöttepelare och jag en hängade kloss på honom. När vi kom tillbaka till förlossningen hade jag öppnats ytterligare 3 cm så nu var vi uppe på totala 6-7 cm. Jag fick då chansen att lägga mig i ett varmt bad och det tackade jag inte nej till. Ljuv musik, tända ljus och ett varmt bad och Håkan bredvid, då infann sig ytterligare ett lugn. Jag låg i badet i ca 2 timmar men detta resluterade inte i fler öppnade cm. Då bestämde man sig för att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade ut i sängen och det kändes verkligen som jag kissade på mig. När klockan närmade sig 21.30 var det dags för nattpasset att gå på. Det var då fjärde arbetspasset/personalstyrkan som kom under min tid på förlossningen. Då började jag känna av en ordentlig smärta i ryggen. Värkarna kunde jag hantera men smärtan i ryggen var olodlig. Håkan hade under dagen fått massera min rygg men nu ville jag knappt att någon skulle röra mig. Barnmorskan som gick på nattpasset var en äldre dam vid namn Anna-Lena och när jag och Håkan såg henne så kände vi båda två att kemin mellan oss inte skulle stämma MEN så fel vi hade. A-L var helt underbar. Hpn frågade när vi hade kommit in och sa bara: Kära nån, har ni varit här så länge och ingenting har hänt och du är förstföderska. Nu ska vi få ut ert barn. Hon ville sätta EP direkt vilket jag förklarade att jag hade velat ha innan men ingen hade gett mig det. Nu började det hända saker. Många höll på och fixa med mig med slangar, nålar och klädbyte. Drop skulle sättas innan man la in bedövningen i ryggen. EP var som många säger en känsla av att komma till himmelriket. Smärtan försvann och jag hade enbart lustgas till värkarna som jag kände att jag kunde hantera. Trots bra arbete av barnmorskorna och att värkarna kom tätare så ville inte Hilma tränga ner i mitt bäcken. Då började diskussionerna om kejsarsnitt. Jag som började känna att EP började släppa kände bara att gör vad ni vill bara barnet kommer ut. Till sist var smärtan så olidlig så tårarna kom, Håkan som stod bredvid led nog ändå mer än vad jag gjorde men han fanns där för mig hela tiden och gjorde ett bra jobb. Älskar dig Håkan, vi är ett bra team. När beslutet väl är taget att det blir snitt fick Håkan ta på sig de gröna kirurgkläderna. Även om det tog många timmar för Hilma att titta ut så känns det idag som allt gick så fort. De bedövade mig från höften och neråt så jag kunde inte röra eller känna mina fötter. Jag skakade hela jag som om jag hade frossa men det var tydligen normalt när spänningarna släpper i kroppen. När hon väl kommer ut visar de henne för mig och Håkan. Det första jag säger till Håkan är: - Jag hade rätt, det blev en tjej. Sen kommer tårarna, vilken underbart magisk känsla. Jag är mamma, jag har fött ett barn och allt gick bra trots att det tog lång tid.
Vårt lilla underverk, min egna lilla familj!!
