Linda

I fredags satt jag och tittade på "Idol", kvällens tema var kärlek. En del hyllade sina systrar och familjer och någon hyllade sin allra bästa vän, en vänskap som varat sen barnsben. Jag kände hur ledsamheten kom över mig då jag inte har någon "bästis" eller riktigt nära vän. Nu är det ju inte så att jag är utan vänner men jag känner en saknad över att jag aldrig riktigt haft någon riktigt god barndomsvän. Ni vet en sådan vän som man delar allt med och som man vänder sig till så fort det är något. En av anledningarna kan nog vara att de som jag gick i skola med inte delade mitt idrottsintresse. Visst var vi många som spelade fotboll och innebandy men för min del var det en högre satsning som gällde. Mycket av min fritid har jag ägnat åt idrotten. Kan jag kanske säga att idrotten har varit lite som en bästa vän? Tänk om det är så? Utan att jag har tänkt på det.

Jag har många fina och goda vänner men jag tror inte jag kan kalla någon "bästis". Det gör mig ledsen att jag gått miste om att få uppleva detta i min barndom. Saknaden av att han en bästis, som man delar allt med under sitt liv ändå från barnsben till dödsbädden, en vän som finns till i med och motgångar, som man skrattar och gråter tillsammans med är en önskan som aldrig har slagit in. Jag har verkligen mer än allt man kan önska sig men saknar ett äkta "bästis". Jag har fått många vänner genom åren och dem är jag otroligt glad över. Visst har jag "hemligheter" med många av mina vänner och visst vet dem mycket om mig men hur mycket vet jag om dem egentligen? Jag är kanske för öppen och spontan av mig. En del vänner är närmre än andra och genom förtroende för varandra har vi öppnat oss och fått reda på saker om varandra och om vårt liv. Ibland märker man hur lika man tänker och ibland tar en person orden från ens mun, det vill säga att det som jag skulle sagt precis blev sagt av någon annan.

Många kan tycka och tro att man har allt men saknaden av att ha en riktig god barndomsvän känns ibland outhärdligt och svår. Glad är jag ändå över att jag har Håkan för han är min sambo, pojkvän och är den som vet allt om mig och förmodligen den som känner mig bäst. Han läser mig som en öppen bok och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få mig på både bra och dåligt humör.