Linda

Man måste finna sig själv i sin egen historia. Inget av det som redan har hänt kan förändras eller göras om. Det som kan förändras är vår egen syn på det förflutna. Många människor är nöjda med det som är och upplever inget behov av att bättre förstå det förflutnas påverkan på ens livsmönster. Många andra känner en vilja i att förändra någonting, en känsla av att det kunde vara bättre, att livet inte nödvändigtvis måste fortsätta i samma spår.

Att finna sig själv innebär att komma i närmare beröring med sitt sanna själv och samtidigt frigöra en del av den energi som går åt att upprätthålla det falska självets krampaktiga mönster. Denna process går inte snabbt. Personlig utveckling och förändring kan ta lång tid och många omedvetna hinder kan stå i vägen. Att mogna tar som sagt sin tid, särskilt om det i barndomen visar sig att den personliga utvecklingen för att kunna ta ett vuxet ansvar varit dåligt. Mognad innebär att se sin delaktighet i det som händer, att inte skylla på andra utan att se hur man själv bidrar till det som pågår. En mogen människa har kontakt med sina känslor, även med dem som uttrycker sidor av en själv som man ogillar eller som gör ont att kännas vid. Smärta och lidande går hand i hand med glädje och livslust, de förutsätter och berikar varandra. I mognaden ingår att ibland vara osäker, att inte alltid ha de rätta svaren, veta den rätta vägen. Den mogna människan har utvecklat förmågan att lita till sig själv under svåra stunder då det inte fanns någon annan människa att få stöd av. Att sluta upp med att vänta sig att en annan ska ta hand om en, ge den trygghet och det erkännande som man inte förmår ge sig själv är också en del av mognadsprocessen. Liksom att inse att tiden är förbi då man hade rätt att vänta sig ovillkorlig kärlek av en annan människa. Mognad är också att i tillit våga närma sig en annan utan att ha flyktvägar vidöppna eller kräva omöjliga garantier om en evig och oföräderlig kärlek som ingen kan ge. Vi är ensamma , men inte unika i vår glädje och vår sorg. En viktig del i mognadsprocessen är att ta sig själv på allvar och samtidigt behålla humor och distans i relation till det egna livet.

"Hade jag fått vad jag aldrig fick,
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag inte står!"

Om nu mognad verkar krävande och ouppnåelig, ska man komma ihåg att "mogen" är inget som man ÄR utan någonting som man i bästa fall håller på att bli. Mognad kan aldrig vara en tankekonstruktion eller nås enbart viljemässigt. Den utvecklas i närkamp med livet. Somliga kan komma långt i personlig utveckling via egna insatser. En god start kan vara att börja ta sig själv lite mer på allvar, iaktta sina reaktioner, bli varse sina känslor, fundera över vad man gör och vart man är på väg. Att prata med sina närmaste kan, under förutsättning att man orkar höra vad de har att säga och inte låser sig, ge intressanta synvinklar. Som jag tidigare nämnt i inlägget "det glömda självet"kan en ökad uppmärksamhet på innehållet i drömmar vara till stor hjälp för ökad självinsikt. Man kan även lära sig mycket genom att vara mer observant på de felhandlingar och felsägningar som man gör. Det kan vara väl värt besväret att stanna upp och känna efter de gånger man gör eller säger någonting som egentligen inte var meningen.

En annan spännande aspekt är att "främmandegöra det välbekanta". Det görs genom att man försöker granska sig själv med en annans ögon. Vad ser de? Stämmer ens inre självbild med den bild spegeln visar? Villket intryck gör ens hem på en tillfällig besökare? Hur har mitt liv varit? Vilka har varit viktiga för mig och på vilket sätt? Finns det relationer som påminner om varandra? Upprepas vissa handlingsmönster? Hamnar man i situationer som man känner igen från ett tidigare stadium i livet? Finns det vissa typer av människor som man lätt kommer i konflikt med eller känner dragningn till? Vad letar man efter då man träffar en människa första gången?

Vi har faktiskt valt det liv som vi har och samtidigt har vi valt bort andra alternativ. Finns det saker som man vill ändra på? Vad står i vägen för dessa förändringar? Det blir lätt så att man känner sig för gammal, för inkompetent, för orkeslös för att ta itu med saker - och därför själv bidrar till att saker förblir som de är. Hur mycket av motståndet mot önskade förändringar beror på rädsla, bekvämlighet, osäkerhet? Vågar vi lite mer än än vad vi för närvarande gör?

Mycket av det som jag delgett kan vara svårt att förändra men det måste vi lära oss att leva med. Det som är djupt inristat är svårast att radera ut. De tidigaste livserfarenheterna har lämnat sina djupa och mäktiga spår och gjort oss till den unika människa som vi på gott och ont har blivit. Personlig utveckling kan men måste innebära radikala och omskakande förändringar. För vissa människor är dessa både önskvärda och möjliga, men inte för alla. Var och en måste ta personlig ställning till vad för slags bekantskap man vill ha med sig själv. Ingen människa ska tvingas ta en väg som inte är hennes egen.

Alla människor har en livsbörda, mer eller mindre tung och svårburen. Den är skapad av vår historia, uttryckt i våra relationer. På ett eller annat sätt gör den sig nog påmind så länge vi lever.